Helvetet på jorden
Jag är så arg! Arg, upprörd och riktigt illa till mods! Jag är så arg på alla gnälliga människor – inte minst på mig själv! Dags att börja förklara detta plötsliga panikartade utbrott?
Igår gick jag ut på en eftermiddagsvandring. Jag börjar med små små cirklar runt ett område och tar mig fram med hjälp av vissa igenkänningspunkter (gamla däck mitt i gatan, skor i ett dike mm) så jag kan hitta tillbaka (fast som för Hans och Greta kan man inte lita på dessa för indoneserna kan möblera om ett helt område på en kvart om de nu skulle känna för det!). Igår bestämde jag mig för att vara lite vågad och vandra ut från mitt bekväma rikemansområde (rikemans enligt indonesiska mått) och ut i stora världen (slummen). Jag skulle få så mycket skäll om de visste att jag gått ut på upptäcktsfärd ensam utan något ”förkläde”. I början av min lilla upptäcktsfärd stannade jag till vid en liten restaurang som var placerad vid ett dike och som hade bambuväggar. Det såg sådär lagom mysigt ut så jag stannade till där, beställde en tallrik exotisk frukt och läste en bok medan jag satt lutad mot bambuväggen. I en närliggande moské mässade mullan och inne i restaurangen ljöd det indonesisk popmusik. Det var förskräckligt varmt ute men frukten var söt och svalkande. Aaaaah detta är livet tänkte jag och kände mig glad och nästan pånyttfödd! Sedan fortsatte jag min amatörmässiga och ryckiga vandring medan jag försökte komma ihåg alla igenkänningspunkter och vänster hit och höger där. Jag kom in på nåt suspekt område men blev helt till mig av spänning och fortsatte gå istället för att vända om. Jag kom in på en väg som kantades av fantastiskt vackra och tropiska växter och det hängde lianer från träden/palmerna/buskarna/whateverdetnuärförnåt som tarzan flänger omkring i. Folk sprang omkring överallt och det grillades och det luktade kryddor och bränd mat blandat med svett och sopor och blommor och gud vet vad och jag blev helt berusad av detta osvenska och främmande spännande. Till slut blev det glesare på vägen och mindre människor. Jag fortsatte gå och njöt av den vackra naturen men irriterade mig på sopbergen. Soptunnor existerar inte här, hela staden är en enda enorm soptunna. Men folk har vett nog att göra små sopstationer i dikena här och där så de flesta sopor ligger samlade och stinker i hettan tills någon tröttar på stanken och bränner upp hela diket så sophögen försvinner. Några minuter senare har det visserligen bildats ett lika stort sophav på samma ställe igen. Katter och råttor (råttorna är lika stora som katterna här, inte menat att katterna är små utan råttorna ENORMA) springer omkring i dessa stinkande sophögar och festar loss. Det är äckligt att se. Men när jag gick förbi en av dessa vidrigt stinkande sophögar så såg jag… men vafan… det sitter ju en människa där! En ung kille, antagligen i min ålder eller något yngre, satt på huk och mumsade på soprester. Kläderna var smutsiga och trasiga och håret långt och skitigt och satt fastklistat på hans svettiga och smutsiga ansikte. Han höll på att tugga på vidrigt gammalt sladdrigt kycklingskinn när jag gick förbi men bestämde sig för att det var för oätligt till och med för honom och letade istället upp några benrester att gnaga på. Brevid honom satt en katt och åt på en rå kycklingbit. Flugorna surrade runt sophögen. Det var fullständigt olidligt att se!
Jag blev så ledsen! Så genuint förstörd! Jag vet inte varför just detta gjorde mig så nedstämd, men det var som om verkligheten kom ikapp mig i min lilla naiva lycka ute på mitt lilla äventyr. Jag tappade andan totalt och börade ulka för jag blev så illamående. Jag vände om och kämpade hela vägen hem för att inte kräkas upp min lichti som låg och skvalpade i magen. Plötsligt blev det för varmt och kvavt och jag kände mig så yr. När jag kom hem grät jag och var så arg att jag öppnade en öl (jag har hittat öl här – äntligen!!) som jag drack fastän jag borde vänta några dagar så det inte krockar med min påbörjade profylaxbehandling (malariamedicinen har hundratals VARNING texter på sig för den är så stark). Jag la mig på sängen och stirrade upp i taket och allt jag kunde tänka var ”jag har sån tur, jag har sån tur, jag har sån tur…”
Två andra ute-liggare på Taman Safari
Igår gick jag ut på en eftermiddagsvandring. Jag börjar med små små cirklar runt ett område och tar mig fram med hjälp av vissa igenkänningspunkter (gamla däck mitt i gatan, skor i ett dike mm) så jag kan hitta tillbaka (fast som för Hans och Greta kan man inte lita på dessa för indoneserna kan möblera om ett helt område på en kvart om de nu skulle känna för det!). Igår bestämde jag mig för att vara lite vågad och vandra ut från mitt bekväma rikemansområde (rikemans enligt indonesiska mått) och ut i stora världen (slummen). Jag skulle få så mycket skäll om de visste att jag gått ut på upptäcktsfärd ensam utan något ”förkläde”. I början av min lilla upptäcktsfärd stannade jag till vid en liten restaurang som var placerad vid ett dike och som hade bambuväggar. Det såg sådär lagom mysigt ut så jag stannade till där, beställde en tallrik exotisk frukt och läste en bok medan jag satt lutad mot bambuväggen. I en närliggande moské mässade mullan och inne i restaurangen ljöd det indonesisk popmusik. Det var förskräckligt varmt ute men frukten var söt och svalkande. Aaaaah detta är livet tänkte jag och kände mig glad och nästan pånyttfödd! Sedan fortsatte jag min amatörmässiga och ryckiga vandring medan jag försökte komma ihåg alla igenkänningspunkter och vänster hit och höger där. Jag kom in på nåt suspekt område men blev helt till mig av spänning och fortsatte gå istället för att vända om. Jag kom in på en väg som kantades av fantastiskt vackra och tropiska växter och det hängde lianer från träden/palmerna/buskarna/whateverdetnuärförnåt som tarzan flänger omkring i. Folk sprang omkring överallt och det grillades och det luktade kryddor och bränd mat blandat med svett och sopor och blommor och gud vet vad och jag blev helt berusad av detta osvenska och främmande spännande. Till slut blev det glesare på vägen och mindre människor. Jag fortsatte gå och njöt av den vackra naturen men irriterade mig på sopbergen. Soptunnor existerar inte här, hela staden är en enda enorm soptunna. Men folk har vett nog att göra små sopstationer i dikena här och där så de flesta sopor ligger samlade och stinker i hettan tills någon tröttar på stanken och bränner upp hela diket så sophögen försvinner. Några minuter senare har det visserligen bildats ett lika stort sophav på samma ställe igen. Katter och råttor (råttorna är lika stora som katterna här, inte menat att katterna är små utan råttorna ENORMA) springer omkring i dessa stinkande sophögar och festar loss. Det är äckligt att se. Men när jag gick förbi en av dessa vidrigt stinkande sophögar så såg jag… men vafan… det sitter ju en människa där! En ung kille, antagligen i min ålder eller något yngre, satt på huk och mumsade på soprester. Kläderna var smutsiga och trasiga och håret långt och skitigt och satt fastklistat på hans svettiga och smutsiga ansikte. Han höll på att tugga på vidrigt gammalt sladdrigt kycklingskinn när jag gick förbi men bestämde sig för att det var för oätligt till och med för honom och letade istället upp några benrester att gnaga på. Brevid honom satt en katt och åt på en rå kycklingbit. Flugorna surrade runt sophögen. Det var fullständigt olidligt att se!
Jag blev så ledsen! Så genuint förstörd! Jag vet inte varför just detta gjorde mig så nedstämd, men det var som om verkligheten kom ikapp mig i min lilla naiva lycka ute på mitt lilla äventyr. Jag tappade andan totalt och börade ulka för jag blev så illamående. Jag vände om och kämpade hela vägen hem för att inte kräkas upp min lichti som låg och skvalpade i magen. Plötsligt blev det för varmt och kvavt och jag kände mig så yr. När jag kom hem grät jag och var så arg att jag öppnade en öl (jag har hittat öl här – äntligen!!) som jag drack fastän jag borde vänta några dagar så det inte krockar med min påbörjade profylaxbehandling (malariamedicinen har hundratals VARNING texter på sig för den är så stark). Jag la mig på sängen och stirrade upp i taket och allt jag kunde tänka var ”jag har sån tur, jag har sån tur, jag har sån tur…”
Två andra ute-liggare på Taman Safari
Kommentarer
Postat av: Boho
Jättebra skrivet :)
Trackback
