"Wild animals never kill for sport. Man is the only one to whom the torture and death of his fellow creatures is amusing in itself."
/James A. Froude
Jag börjar precis inse att jag överlevt snart 4 veckor här!! Bara 3 månader och en vecka kvar! Jag börjar också vänja mig vid aporna. Det är tungt att arbeta med dubbla skyddskläder och ansiktsmask och handskar och mössa och ansiktssköld i 35 graders värme och luftfuktighet på 110% (nej åter igen, det är inget skämt!) och jag svettas så mycket att jag ibland får enorm huvudvärk och nästan svimmar. Just nu sitter jag 2-3 timmar om dagen och observerar beteendet hos ”mina” apor. Man kan tro att de är timida och snälla, men satan i gatan vad aggressiva de kan vara. Kommer man för nära burarna kan man åka på en fet smäll och de är bra stora. Det värsta är att jag sitter i ett karantänsrum och burarna står tätt emot varandra så man får hela tiden mäta avståndet så de inte lyckas nå en där man sitter. Och man måste sitta stilla och tyst som en mus, för råkar man röra på sig det minsta så blir det ett jävla liv och skrik och de hoppar och vrålar i burarna och sticker ut armarna genom matluckan för att slåss och nypas. En gång medan jag satt där höll jag på att ramla rakt på en bur för jag svimmade till en sekund pga av hettan. Tur att jag hann spjärna emot tillräckligt snabbt!!
Jag börjar så smått vänja mig, men än så länge tar min kropp mycket stryk av hettan. Jag har börjat vänja mig vid ”den vanliga” hettan, dvs utomhus och inomhus, men än så länge har jag fortfarande svårt att klara hettan med skyddskläderna på.
Idag var jag och handlade lite igen. Det är så roligt att handla och alla stirrar så förvånat på mig. Ibland hoppar folk fram och tar kort på mig utan att be om lov och springer därifrån. Vissa är lite artigare och nöjer sig med att bara vilja prata och berömma mig för min skönhet. Haha, skönhet! De lär inte ha sett många västerlänningar ifall de tycker att jag är vacker med mitt bleka svettiga plyte! Jag har börjat vara ”god muslimsk” nu och ge pengar till tiggare och barn. Igår gav jag en gumma 5000 rupiah (knappt 5 svenska kronor, men för dem är det en stor summa att ge till en tiggare) och hon blev så tacksam att hon började be.
En sak säger jag bara, här har storebror verkligen koll. Den som säger att Sverige har storebrormentalitet ska få en smäll. Mer om det i privata mail. Bara att skicka ett brev krävde att jag fyllde i 5 formulär. Dessutom måste jag nu skriva under papper där jag lovar att på heder och samvete inte delta i politiska aktiviteter under min tid här. Som om jag skulle ha tid med det! Fortsätt maila och gråta över min frånvaro, det är nyttigt för mitt ego!
Puss på er!
Jag börjar precis inse att jag överlevt snart 4 veckor här!! Bara 3 månader och en vecka kvar! Jag börjar också vänja mig vid aporna. Det är tungt att arbeta med dubbla skyddskläder och ansiktsmask och handskar och mössa och ansiktssköld i 35 graders värme och luftfuktighet på 110% (nej åter igen, det är inget skämt!) och jag svettas så mycket att jag ibland får enorm huvudvärk och nästan svimmar. Just nu sitter jag 2-3 timmar om dagen och observerar beteendet hos ”mina” apor. Man kan tro att de är timida och snälla, men satan i gatan vad aggressiva de kan vara. Kommer man för nära burarna kan man åka på en fet smäll och de är bra stora. Det värsta är att jag sitter i ett karantänsrum och burarna står tätt emot varandra så man får hela tiden mäta avståndet så de inte lyckas nå en där man sitter. Och man måste sitta stilla och tyst som en mus, för råkar man röra på sig det minsta så blir det ett jävla liv och skrik och de hoppar och vrålar i burarna och sticker ut armarna genom matluckan för att slåss och nypas. En gång medan jag satt där höll jag på att ramla rakt på en bur för jag svimmade till en sekund pga av hettan. Tur att jag hann spjärna emot tillräckligt snabbt!!
Jag börjar så smått vänja mig, men än så länge tar min kropp mycket stryk av hettan. Jag har börjat vänja mig vid ”den vanliga” hettan, dvs utomhus och inomhus, men än så länge har jag fortfarande svårt att klara hettan med skyddskläderna på.
Idag var jag och handlade lite igen. Det är så roligt att handla och alla stirrar så förvånat på mig. Ibland hoppar folk fram och tar kort på mig utan att be om lov och springer därifrån. Vissa är lite artigare och nöjer sig med att bara vilja prata och berömma mig för min skönhet. Haha, skönhet! De lär inte ha sett många västerlänningar ifall de tycker att jag är vacker med mitt bleka svettiga plyte! Jag har börjat vara ”god muslimsk” nu och ge pengar till tiggare och barn. Igår gav jag en gumma 5000 rupiah (knappt 5 svenska kronor, men för dem är det en stor summa att ge till en tiggare) och hon blev så tacksam att hon började be.
En sak säger jag bara, här har storebror verkligen koll. Den som säger att Sverige har storebrormentalitet ska få en smäll. Mer om det i privata mail. Bara att skicka ett brev krävde att jag fyllde i 5 formulär. Dessutom måste jag nu skriva under papper där jag lovar att på heder och samvete inte delta i politiska aktiviteter under min tid här. Som om jag skulle ha tid med det! Fortsätt maila och gråta över min frånvaro, det är nyttigt för mitt ego!
Puss på er!
Den indonesiska förbannelsen
Ja jäklar, det är inte lätt att vara magsjuk! Jag hade visserligen blivit varnad och visste att jag omöjligt kunde klara mig utan att bli sjuk i Indonesien, så jag tog de första två dagarna med ro, fastade och åt mina magsjukepiller jag hade köpt på apoteket hemma. När jag inte visade tecken på att bli bättre började jag bli orolig. När jag blev yr och började tappa känseln blev jag riktigt rädd. Jag vet att jag borde gått till Ibu redan första dagen eftersom hon är läkare, men ville inte besvära henne i onödan med något jag trodde skulle gå över av sig själv relativt snabbt. Ibu lyssnade tyst på mitt hysteriska svammel och kände på min mage. Därefter gav hon mig två enorma piller. De hjälpte direkt och jag blev helt frälst.
Två dagar senare försökte jag mig på att äta vanlig mat igen men drabbades av såna hemska magsmärtor att jag trodde jag skulle dö. Då blev det raskt iväg till sjukhuset. Där satt jag i väntrummet, omgiven av läskiga ödlor och kackerlackor som sprang omkring överallt tills jag blev inkallad till ett litet smutsigt undersökningsrum. Jag fick lägga mig på en skitig fallfärdig brits medan läkaren klämde på min mage och frågade mig en massa saker på indonesiska. Eftersom hon inte kunde engelska och jag inte kan indonesiska blev det ganska svårt att förklara mina problem. Till slut gav hon mig en kopp och pekade mot en toalett. ”You faeces” sa hon och pekade på mig och sen på koppen. Ångest! Jag gick in i den lilla skitiga toaletten och försökte stänga den fallfärdiga dörren som var sned eftersom gångjärnet hade gått sönder på ett ställe. Det var varmt, smutsigt och massvis med djur i den lilla toan. Medan jag stod rådvill och inte visste vad jag skulle ta mig till märkte jag att det varken fanns tvål eller toapapper där inne. That´s it tänkte jag och försökte bända upp den fallfärdiga dörren för att komma ut igen. Jag gick tillbaka till läkaren och skadade motvilligt på huvudet. ”No faeces?” frågade läkaren. Jag skakade på huvudet och skrattade lite nervöst eftersom jag just då hellre ville dö än att försöka uträtta mina behov i en kopp på en läskig toalett med fallfärdig dörr och utan papper och tvål. Läkaren skrev ut 8 olika mediciner till mig och försökte med teckenspråk få mig att förstå när jag skulle ta dem och hur.
Alla dessa tabletter ger mig halsbränna och gör mig olidligt trött. Min Ibu är livrädd att jag inte äter som jag ska så hon gör specialmat till mig som är så god att jag glömmer bort både illamående och magsmärtor. På morgnarna kommer hon med bananpannkakor och på kvällarna gör hon underbar kycklingkebab med jordnötsås eller stekt ris med grönsaker. Nu återstår att se vad som händer…
Två dagar senare försökte jag mig på att äta vanlig mat igen men drabbades av såna hemska magsmärtor att jag trodde jag skulle dö. Då blev det raskt iväg till sjukhuset. Där satt jag i väntrummet, omgiven av läskiga ödlor och kackerlackor som sprang omkring överallt tills jag blev inkallad till ett litet smutsigt undersökningsrum. Jag fick lägga mig på en skitig fallfärdig brits medan läkaren klämde på min mage och frågade mig en massa saker på indonesiska. Eftersom hon inte kunde engelska och jag inte kan indonesiska blev det ganska svårt att förklara mina problem. Till slut gav hon mig en kopp och pekade mot en toalett. ”You faeces” sa hon och pekade på mig och sen på koppen. Ångest! Jag gick in i den lilla skitiga toaletten och försökte stänga den fallfärdiga dörren som var sned eftersom gångjärnet hade gått sönder på ett ställe. Det var varmt, smutsigt och massvis med djur i den lilla toan. Medan jag stod rådvill och inte visste vad jag skulle ta mig till märkte jag att det varken fanns tvål eller toapapper där inne. That´s it tänkte jag och försökte bända upp den fallfärdiga dörren för att komma ut igen. Jag gick tillbaka till läkaren och skadade motvilligt på huvudet. ”No faeces?” frågade läkaren. Jag skakade på huvudet och skrattade lite nervöst eftersom jag just då hellre ville dö än att försöka uträtta mina behov i en kopp på en läskig toalett med fallfärdig dörr och utan papper och tvål. Läkaren skrev ut 8 olika mediciner till mig och försökte med teckenspråk få mig att förstå när jag skulle ta dem och hur.
Alla dessa tabletter ger mig halsbränna och gör mig olidligt trött. Min Ibu är livrädd att jag inte äter som jag ska så hon gör specialmat till mig som är så god att jag glömmer bort både illamående och magsmärtor. På morgnarna kommer hon med bananpannkakor och på kvällarna gör hon underbar kycklingkebab med jordnötsås eller stekt ris med grönsaker. Nu återstår att se vad som händer…
Indonesiskt bröllop
I lördags blev jag inbjuden till bröllop. Indoneserna satsar stenhårt på sina bröllop så det var oerhört fascinerande att vara där. Bröllop här varar i tre dagar och jag fick komma med den tredje dagen. Första dagen är ceremonin, andra för närmsta släktingar och tredje dagen är den stora festen där alla vänner får närvara. Min ”Ibu” som jag bor hos presenterade mig som sin ”svenska dotter” hela kvällen för hundratals människor, och det blev en massa indonesiska hälsningar och lovord. Det serverades fantastisk indonesisk mat och de hade stora isarrangemang med frukt och små dessertdelikatesser. Eftersom jag var enda utlänningen där (en av få utlänningar över huvudtaget i Bogor) så blev jag som vanligt lite av en nyhet. Jag märkte snabbt att jag blev fokus för mycket filmande och kamerablixtar och blev till och med uppschasad på podiet där brudparet satt och fotograferad tillsammans med dem inför hundratals människor! Det verkade roa brudgummen en del, men bruden verkade mindre road av att jag stal uppmärksamhet.
Jag måste bara klargöra en sak! Folk skriver till mig och gnäller om hur de avundas mig för värmen här nere eftersom det tydligen är skitväder i Sverige, men en gång för alla, DET SUGER! Det går inte ens att vara ute i solen vissa dagar. Det är inte varmt, det är olidligt! Jag satte mig i solen ett litet tag i söndags bara för att jävlas med kroppen så att säga, efter 15 minuter var jag tvungen att uppsöka skugga och sätta mig ner för jag blev yr och illamående. Kläderna satt klistrade på kroppen och jag fick svårt att andas. Det är inte värme vi talar om här, vet inte ens vad jag ska jämföra det med. Jag förstår verkligen vad min handledare menade när han sa att han hellre var i Afrika än i Indonesien för Afrikas hetta är behagligare än Indonesiens för den är bara otäck. Å andra sidan kan jag inte påstå att jag avundas er för Sveriges väder heller, hehehhhheeeee!!
Eftersom det var för hett för att vistas utomhus i söndags satte jag mig vid den lilla gården vid huset för att läsa men fick besök av killarna på övervåningen så satt istället och fikade med dem och pratade om allt mellan himmel och jord (indoneser är oerhört sociala och nyfikna och skulle kunna prata non stop 24 timmar om dygnet ifall de hade möjlighet). Jag fick låna filmer att titta på under kvällarna och även en inbjudan att hänga med dem lite oftare ifall jag ville och kände mig ensam. De är 8 stycken killar som bor på övervåningen och de är allihopa från Sumatra. Jag fick även veta att jag har fått det enda rummet i huset med AC, mohaha! De andra får uthärda hettan utan chans till lindring. Så jag ska egentligen inte klaga.
Min ”Ibu” däremot har börjat klaga, för hon tycker att jag äter alldeles för lite (vilket är sant, man har ingen matlust i den här värmen) så som kompensation knackar hon hela tiden på mitt rum med händerna fulla av burkar med indonesiska sötsaker så jag ska bli rund och fin. Och indonesiska sötsaker – vooy! De är sötare är det sötaste man kan föreställa sig och fullständigt beroendeframkallande. Nu har jag till och med börjat hoppa måltider helt och äter nästan enbart sötsaker. Hon har gett mig vaniljkakor, kokoskakor, choklad- och mandelkakor, smördegsknyten med papayafrukt och russin, runda pannkakor med bananfyllning, friterade knyten med cassava (klar favorit), smördegsknyten med banan och choklad och en massa mer. Hon skämmer VERKLIGEN bort mig, men snart kommer jag bli fet!!
Jag måste bara klargöra en sak! Folk skriver till mig och gnäller om hur de avundas mig för värmen här nere eftersom det tydligen är skitväder i Sverige, men en gång för alla, DET SUGER! Det går inte ens att vara ute i solen vissa dagar. Det är inte varmt, det är olidligt! Jag satte mig i solen ett litet tag i söndags bara för att jävlas med kroppen så att säga, efter 15 minuter var jag tvungen att uppsöka skugga och sätta mig ner för jag blev yr och illamående. Kläderna satt klistrade på kroppen och jag fick svårt att andas. Det är inte värme vi talar om här, vet inte ens vad jag ska jämföra det med. Jag förstår verkligen vad min handledare menade när han sa att han hellre var i Afrika än i Indonesien för Afrikas hetta är behagligare än Indonesiens för den är bara otäck. Å andra sidan kan jag inte påstå att jag avundas er för Sveriges väder heller, hehehhhheeeee!!
Eftersom det var för hett för att vistas utomhus i söndags satte jag mig vid den lilla gården vid huset för att läsa men fick besök av killarna på övervåningen så satt istället och fikade med dem och pratade om allt mellan himmel och jord (indoneser är oerhört sociala och nyfikna och skulle kunna prata non stop 24 timmar om dygnet ifall de hade möjlighet). Jag fick låna filmer att titta på under kvällarna och även en inbjudan att hänga med dem lite oftare ifall jag ville och kände mig ensam. De är 8 stycken killar som bor på övervåningen och de är allihopa från Sumatra. Jag fick även veta att jag har fått det enda rummet i huset med AC, mohaha! De andra får uthärda hettan utan chans till lindring. Så jag ska egentligen inte klaga.
Min ”Ibu” däremot har börjat klaga, för hon tycker att jag äter alldeles för lite (vilket är sant, man har ingen matlust i den här värmen) så som kompensation knackar hon hela tiden på mitt rum med händerna fulla av burkar med indonesiska sötsaker så jag ska bli rund och fin. Och indonesiska sötsaker – vooy! De är sötare är det sötaste man kan föreställa sig och fullständigt beroendeframkallande. Nu har jag till och med börjat hoppa måltider helt och äter nästan enbart sötsaker. Hon har gett mig vaniljkakor, kokoskakor, choklad- och mandelkakor, smördegsknyten med papayafrukt och russin, runda pannkakor med bananfyllning, friterade knyten med cassava (klar favorit), smördegsknyten med banan och choklad och en massa mer. Hon skämmer VERKLIGEN bort mig, men snart kommer jag bli fet!!
Mobbaren
Mobbaren På stället där jag bor finns en stor ruggig vakthund. Han heter Bully, mobbaren. Han tar sitt jobb som vakthund på största allvar och har inga problem med att sätta igång och skälla timma ut och timma in mitt i natten och jaga allt som rör sig. Trots hundvana måste jag erkänna att jag blev livrädd för besten första gången jag såg honom och vågade inte närma mig honom. Efter ett tag blev vi vänner efter att jag av misstag råkade ta mig in på hans territorium en trött kväll då jag handlat. Genast flög han på mig för att leta igenom mina kassar. Efter att jag låtit honom göra det blev han väldigt kärvänlig och har till och med gnällt när jag inte klappat honom efter att jag kommit hem från centret. Nu är läget mellan mig och Bully åter igen spänt. En obetänksam katt råkade ta sig in på tomten och det dröjde inte länge förrän Bully fick tag på kissen och slet det skrikande djuret i stycken. Varje gång jag gick förbi de trasiga kvarlevorna gav jag Bully en anklagande blick men fick bara en lycklig svansviftning till svar.
Igår fick jag äntligen, efter en massa tester och ett prov, komma in i byggnaderna. Det är inte så enkelt som det låter kan jag säga! Först och främst ska jag alltid ha på min en scrub. Innan jag får närma mig djurbyggnaderna måste jag byta skor. När jag väl kommit in genom grindarna innanför djurbyggnaderna måste jag ännu en gång byta skor till stövlar. Dessutom måste jag ha på mig en heltäckande skyddsklädsel som ser ut som en overall. Förutom det måste jag ha på mig en operationsmössa, munskydd, dubbla handskar och ett skyddsvisir som täcker hela ansiktet. När jag har allt detta på mig måste jag tvätta stövlarna innan jag går in i varje byggnad. Aporna kan vara rätt stora och väger ca 20 kg, så vi pratar inte om några pluttiga apor, attackerar de dig kan de göra rejält med skada.
Man är noga med att se till att temperaturen och luftfuktigheten håller sig inom vissa värden även fast burarna är utomhus och inte inomhus, därför kan vädret påverka luften kring byggnaderna en hel del, vilket man försöker reglera på olika sätt. Kl 8 i morse var jag med och kollade luftfuktigheten och temperaturen, och det var 29 grader och luftfuktigheten var 105 %. Jag visste inte att det kunde överstiga 100 % men jag fick lära mig att det kan de visst det! Detta var alltså klockan 8 på morgonen. Och jag hade scrubs, overall, mössa, dubbla handskar och visir. Jag svettades så våldsamt att jag var nära att svimma. Jag fick en våldsam huvudvärk och drack säkert 2 liter vatten när jag kom tillbaka till mitt rum. Behöver jag påpeka att luftfuktigheten är olidlig och att temperaturen ökar drastiskt under dagen? Ibland är jag nästan rädd att huden ska smälta när jag går utanför dörren.
Igår fick jag äntligen, efter en massa tester och ett prov, komma in i byggnaderna. Det är inte så enkelt som det låter kan jag säga! Först och främst ska jag alltid ha på min en scrub. Innan jag får närma mig djurbyggnaderna måste jag byta skor. När jag väl kommit in genom grindarna innanför djurbyggnaderna måste jag ännu en gång byta skor till stövlar. Dessutom måste jag ha på mig en heltäckande skyddsklädsel som ser ut som en overall. Förutom det måste jag ha på mig en operationsmössa, munskydd, dubbla handskar och ett skyddsvisir som täcker hela ansiktet. När jag har allt detta på mig måste jag tvätta stövlarna innan jag går in i varje byggnad. Aporna kan vara rätt stora och väger ca 20 kg, så vi pratar inte om några pluttiga apor, attackerar de dig kan de göra rejält med skada.
Man är noga med att se till att temperaturen och luftfuktigheten håller sig inom vissa värden även fast burarna är utomhus och inte inomhus, därför kan vädret påverka luften kring byggnaderna en hel del, vilket man försöker reglera på olika sätt. Kl 8 i morse var jag med och kollade luftfuktigheten och temperaturen, och det var 29 grader och luftfuktigheten var 105 %. Jag visste inte att det kunde överstiga 100 % men jag fick lära mig att det kan de visst det! Detta var alltså klockan 8 på morgonen. Och jag hade scrubs, overall, mössa, dubbla handskar och visir. Jag svettades så våldsamt att jag var nära att svimma. Jag fick en våldsam huvudvärk och drack säkert 2 liter vatten när jag kom tillbaka till mitt rum. Behöver jag påpeka att luftfuktigheten är olidlig och att temperaturen ökar drastiskt under dagen? Ibland är jag nästan rädd att huden ska smälta när jag går utanför dörren.
Bilder!
Här kommer de första bilderna!
Två av kusinerna Kackerlacksson är ute på kvällspromenad
Herr Geckoödla utan fru Geckoödla. Dessa ödlor finns precis överallt. Hänger gärna i gardinerna i mitt rum!
Husets terass
"Duschen". Man tar en skopa vatten och häller över sig. OBS vattnet är iskallt vilket både är en plåga och en välsignelse på morgnarna.
På shopping i stan
Indonesiens trafik är INTENSIV!
Mitt rum
Mitt kylskåp, min tv (som bara visar indonesiska såpor och böner från moskén under bönetimmarna) och min fåtölj.
Ni får vila från galna historier idag. Bilderna får duga tills vidare. Men jag har fler spännande historier på gång, fortsättning följer...
Två av kusinerna Kackerlacksson är ute på kvällspromenad
Herr Geckoödla utan fru Geckoödla. Dessa ödlor finns precis överallt. Hänger gärna i gardinerna i mitt rum!
Husets terass
"Duschen". Man tar en skopa vatten och häller över sig. OBS vattnet är iskallt vilket både är en plåga och en välsignelse på morgnarna.
På shopping i stan
Indonesiens trafik är INTENSIV!
Mitt rum
Mitt kylskåp, min tv (som bara visar indonesiska såpor och böner från moskén under bönetimmarna) och min fåtölj.
Ni får vila från galna historier idag. Bilderna får duga tills vidare. Men jag har fler spännande historier på gång, fortsättning följer...
Underhållning
Under helgen var jag ute med Idja och lärde mig ta de farliga små bussarna runt stan och sedan gick vi och handlade på en marknad. Bussarna är ungefär lika stora som en skåpbil, alltid fullpackade och stekheta. Man kan hoppa på dem var som helst hur som helst och de släpper av dig var och när som helst bara du skriker KIRI! Det kostar knappt 2 kr och då kan du åka hur långt eller länge du vill. Det roliga är att de där bussarna typ förföljer mig vart jag än går, för alla vill att utlänningen ska åka i deras lilla buss. I en av bussarna satt en troende gammal man och log artigt om och om igen mot mig med sitt tandlösa leende. De flesta indoneser är verkligen artiga och trevliga, om än lite väl nyfikna ibland. På gatan kommer folk fram ibland och vill hälsa eller prata, vill man inte prata hälsar man bara artigt och ler och sen går man vidare. Det anses inte vara ohövligt, möjligtvis lite högdraget.
En sak jag har lärt mig, man absolut inte får bli arg, för då tappar man ansiktet som man säger. Bara en enda gång har jag känt att jag blivit riktigt irriterad (det var under en av de fem dagliga bönerna när några kvinnor visade sig uppenbart besvärade över att ha mig där medan de bad, vilket jag inte kan göra nåt åt då jag har mitt skrivbord i samma rum som bönerummet), men än så länge har jag inte blivit irriterad eller besvärad på någon, inte ens på gamlingarna som nästan förföljer mig medan de försöker studera ens utseende lite närmare (regeln lika löser lika typ, haha, man kan ju inte bli irriterad på någon som själv inte kan bli irriterad!).
Stackars Idja fick förresten ge mig en lektion på köpcentret. På frukt och grönsaksavdelningen blev jag helt förvirrad och blev ständigt tvungen att fråga, ”what is this?!” som ett litet barn. Jag tror inte jag fått in i skallen under mina 27 levnadsår att det kan finnas så mycket frukt och grönt som inte når Sverige. Jag har hittat de konstigaste frukterna som jag kan de indonesiska namnen på nu, men som det omöjligt kan finnas nåt svenskt namn för. Jag hittade spikiga meloner och roliga palmfrukter, dessutom säljer de enorma aloe vera blad som står bland kryddorna. Flera svettiga timmar senare och med två fullpackade kassar (bestående av allt från apelsinjuice till guavajuice, mangoyoughurt, palmfrukter, färsk melon, ost och friterad frukt) hade jag bara gjort av med knappt 140 000 rupiah. Sedan satte vi oss i en vacker park och åt av palmfrukterna och de friterade frukterna och drack juice till lunch medan all världens konstiga djur kröp in innanför mina kläder.
Idja och Lila är förresten mina alltiallo här nere och måste alltid stå till mitt förfogande ifall jag blir uttråkad, dvs om jag vill ut och shoppa varje dag i flera timmar har de inget annat val än att följa med mig, vare sig de vill eller inte, de stackarna. De har fått tydliga instruktioner om att jag inte får gå någonstans ensam, jag får heller inte sitta ensam på helgerna ifall jag vill ut och göra nåt. Ifall de tycker det är rena pesten att behöva vara mina barnvakter måste jag säga att de döljer det bra, å andra sidan tror jag inte att någon människa har lust att spendera sin fritid med att passa upp på en bortskämd västerlänning. Trots det står jag inte ut med tanken på att vara fast i huset en hel helg så jag tvingar dem ändå att springa runt på stan med mig, och kompenserar detta genom lite svenska kakor och dåliga skämt som jag ju är expert på.
En sak jag har lärt mig, man absolut inte får bli arg, för då tappar man ansiktet som man säger. Bara en enda gång har jag känt att jag blivit riktigt irriterad (det var under en av de fem dagliga bönerna när några kvinnor visade sig uppenbart besvärade över att ha mig där medan de bad, vilket jag inte kan göra nåt åt då jag har mitt skrivbord i samma rum som bönerummet), men än så länge har jag inte blivit irriterad eller besvärad på någon, inte ens på gamlingarna som nästan förföljer mig medan de försöker studera ens utseende lite närmare (regeln lika löser lika typ, haha, man kan ju inte bli irriterad på någon som själv inte kan bli irriterad!).
Stackars Idja fick förresten ge mig en lektion på köpcentret. På frukt och grönsaksavdelningen blev jag helt förvirrad och blev ständigt tvungen att fråga, ”what is this?!” som ett litet barn. Jag tror inte jag fått in i skallen under mina 27 levnadsår att det kan finnas så mycket frukt och grönt som inte når Sverige. Jag har hittat de konstigaste frukterna som jag kan de indonesiska namnen på nu, men som det omöjligt kan finnas nåt svenskt namn för. Jag hittade spikiga meloner och roliga palmfrukter, dessutom säljer de enorma aloe vera blad som står bland kryddorna. Flera svettiga timmar senare och med två fullpackade kassar (bestående av allt från apelsinjuice till guavajuice, mangoyoughurt, palmfrukter, färsk melon, ost och friterad frukt) hade jag bara gjort av med knappt 140 000 rupiah. Sedan satte vi oss i en vacker park och åt av palmfrukterna och de friterade frukterna och drack juice till lunch medan all världens konstiga djur kröp in innanför mina kläder.
Idja och Lila är förresten mina alltiallo här nere och måste alltid stå till mitt förfogande ifall jag blir uttråkad, dvs om jag vill ut och shoppa varje dag i flera timmar har de inget annat val än att följa med mig, vare sig de vill eller inte, de stackarna. De har fått tydliga instruktioner om att jag inte får gå någonstans ensam, jag får heller inte sitta ensam på helgerna ifall jag vill ut och göra nåt. Ifall de tycker det är rena pesten att behöva vara mina barnvakter måste jag säga att de döljer det bra, å andra sidan tror jag inte att någon människa har lust att spendera sin fritid med att passa upp på en bortskämd västerlänning. Trots det står jag inte ut med tanken på att vara fast i huset en hel helg så jag tvingar dem ändå att springa runt på stan med mig, och kompenserar detta genom lite svenska kakor och dåliga skämt som jag ju är expert på.
Livet är antingen ett vågat äventyr eller ingenting.
Helen Keller
Jag bor alltså hos en fd pensionerad doktor från centret där jag gör mitt examensarbete. Huset må vara stort men de lever enkelt som alla andra indoneser. Huskonstruktionerna här är helt annorlunda mot Sverige. I delar av huset kan man helt plötsligt befinna sig utomhus! Tex om jag går från köket till mitt rum så går jag genom en gång i trädgården utomhus fast det sitter fast i själva huset! Jag tror att det är bra för att man ska kunna vädra hela huset eftersom det är så varmt (eller är det nån som vet varför det egentligen är så?). Det är väl iofs inte varmare än max 35 grader, men luftfuktigheten gör att det blir för jävligt, speciellt om man måste promenera någonstans. Jag har fått ett stort rum som har luftkonditionering och tv (som iofs bara visar indonesisk tv) och en egen liten kyl som värden fyllt med hemmagjorda indonesiska fruktkakor och lite västerländsk frukost ifall min mage inte känner för indonesisk frukost som brukar bestå av kinesiska nudlar med kyckling, biff eller skaldjursröra med ris. Häromdagen fick jag fullständigt hjärnsläpp och köpte mat från en gatuförsäljare. Det är jätteskitigt i deras små tält och svettigt och ohygieniskt och jag blev starkt varnad innan jag åkte att man kan bli superdålig om man köper sån mat. Men det tänkte ju inte jag på då! Tack o lov klarade min mage det finfint, kanske för att jag åt galet stark chili till som jag fick med maten. Det lär ha dödat de flesta bra och dåliga bakterier i min mage och alla som såg mig äta skrattade åt utlänningen som började gråta för att chilin var så stark, haha! Eftersom jag inte bor i någon turistort är det alltid ett ståhej när folk ser mig. Barnen pekar på mig och skriker BOULE BOULE!!! (som betyder utlänning).
Förutom jag och paret som jag hyr rummet av, finns det 7 andra studenter boende i huset och lite tjänstefolk som jag hela tiden blandar ihop med studenterna. På kvällarna fylls huset med ENORMA kackerlackor. När jag vill gå till köket eller på toa måste jag passera 3 dörrar som alla blir täckta av kackerlackor, som gärna sitter på dörrhandtaget och jävlas! Tack o lov är de livrädda för allt så man behöver bara vifta lite med handen så flyr de snabbare än snabbast. I badrummet finns förutom kackerlackor en jävla massa ödlor. De klättrar gärna på tak och väggar så man vet aldrig riktigt vart man har dem nånstans och jag är livrädd att de ska ramla ner i huvudet på mig. Dusch finns inte, inte heller varmvatten, så när man vill ”duscha” tar man vatten med en skopa från en liten brunnliknande sak i badrummet och häller över sig. Man skulle kunna tro att det är rätt skönt efter en svettig natt i värmen, men så trevligt är det banne mig inte! Men det är ändå charmigt på nåt vis! Det stärker karaktären som man brukar säga!
I går var jag på en klinik för att ta blodprov och lungröntgen. Jag blev så full i skratt! Det är sista gången jag rynkar på näsan åt svenska sjukhus! När sköterskan skulle ta röntgenbilden på mig blev det kortslutning och mörkt i hela kliniken. När hon hastigt öppnade dörren för att hämta läkaren råkade hon mosa en ödla som kröp på väggen! Medan jag väntade på att sköterskan skulle prata med läkaren och fixa elen satt jag och stirrade på den mosade ödlan som genast blev attackerad av en hel koloni av myror! Deras blodprovstagning är helt annorlunda mot Sverige också. De tar blodprov med en spruta och spritade de mig EFTER sticket, AJ!
Det mest fascinerande jag varit med om på länge är morgonbönen som börjar kl 04 på morgonen. Det är faktiskt riktigt vackert. Men det coola händer typ 10 minuter senare då flera miljoner människor vaknar och börjar be och sjunga med böneutroparen och hela staden fylls av ett enda ALLAAAAAAAAAAAAAAAAAHHUAAAAAKBAAAAR! Tänk er själva vilken enorm volymstyka det blir när flera miljoner människor ber högt samtidigt! Flogstavrålet släng dig i väggen typ!
Jag bor alltså hos en fd pensionerad doktor från centret där jag gör mitt examensarbete. Huset må vara stort men de lever enkelt som alla andra indoneser. Huskonstruktionerna här är helt annorlunda mot Sverige. I delar av huset kan man helt plötsligt befinna sig utomhus! Tex om jag går från köket till mitt rum så går jag genom en gång i trädgården utomhus fast det sitter fast i själva huset! Jag tror att det är bra för att man ska kunna vädra hela huset eftersom det är så varmt (eller är det nån som vet varför det egentligen är så?). Det är väl iofs inte varmare än max 35 grader, men luftfuktigheten gör att det blir för jävligt, speciellt om man måste promenera någonstans. Jag har fått ett stort rum som har luftkonditionering och tv (som iofs bara visar indonesisk tv) och en egen liten kyl som värden fyllt med hemmagjorda indonesiska fruktkakor och lite västerländsk frukost ifall min mage inte känner för indonesisk frukost som brukar bestå av kinesiska nudlar med kyckling, biff eller skaldjursröra med ris. Häromdagen fick jag fullständigt hjärnsläpp och köpte mat från en gatuförsäljare. Det är jätteskitigt i deras små tält och svettigt och ohygieniskt och jag blev starkt varnad innan jag åkte att man kan bli superdålig om man köper sån mat. Men det tänkte ju inte jag på då! Tack o lov klarade min mage det finfint, kanske för att jag åt galet stark chili till som jag fick med maten. Det lär ha dödat de flesta bra och dåliga bakterier i min mage och alla som såg mig äta skrattade åt utlänningen som började gråta för att chilin var så stark, haha! Eftersom jag inte bor i någon turistort är det alltid ett ståhej när folk ser mig. Barnen pekar på mig och skriker BOULE BOULE!!! (som betyder utlänning).
Förutom jag och paret som jag hyr rummet av, finns det 7 andra studenter boende i huset och lite tjänstefolk som jag hela tiden blandar ihop med studenterna. På kvällarna fylls huset med ENORMA kackerlackor. När jag vill gå till köket eller på toa måste jag passera 3 dörrar som alla blir täckta av kackerlackor, som gärna sitter på dörrhandtaget och jävlas! Tack o lov är de livrädda för allt så man behöver bara vifta lite med handen så flyr de snabbare än snabbast. I badrummet finns förutom kackerlackor en jävla massa ödlor. De klättrar gärna på tak och väggar så man vet aldrig riktigt vart man har dem nånstans och jag är livrädd att de ska ramla ner i huvudet på mig. Dusch finns inte, inte heller varmvatten, så när man vill ”duscha” tar man vatten med en skopa från en liten brunnliknande sak i badrummet och häller över sig. Man skulle kunna tro att det är rätt skönt efter en svettig natt i värmen, men så trevligt är det banne mig inte! Men det är ändå charmigt på nåt vis! Det stärker karaktären som man brukar säga!
I går var jag på en klinik för att ta blodprov och lungröntgen. Jag blev så full i skratt! Det är sista gången jag rynkar på näsan åt svenska sjukhus! När sköterskan skulle ta röntgenbilden på mig blev det kortslutning och mörkt i hela kliniken. När hon hastigt öppnade dörren för att hämta läkaren råkade hon mosa en ödla som kröp på väggen! Medan jag väntade på att sköterskan skulle prata med läkaren och fixa elen satt jag och stirrade på den mosade ödlan som genast blev attackerad av en hel koloni av myror! Deras blodprovstagning är helt annorlunda mot Sverige också. De tar blodprov med en spruta och spritade de mig EFTER sticket, AJ!
Det mest fascinerande jag varit med om på länge är morgonbönen som börjar kl 04 på morgonen. Det är faktiskt riktigt vackert. Men det coola händer typ 10 minuter senare då flera miljoner människor vaknar och börjar be och sjunga med böneutroparen och hela staden fylls av ett enda ALLAAAAAAAAAAAAAAAAAHHUAAAAAKBAAAAR! Tänk er själva vilken enorm volymstyka det blir när flera miljoner människor ber högt samtidigt! Flogstavrålet släng dig i väggen typ!
I sista sekunden...
... borde jag passa på att göra ett inlägg innan jag åker. Vem vet hur mycket bloggande det kommer bli framöver. Tänkte lägga in bilder på mig och mitt "ratpack" (haha) från avskedsfesten som var GRYMT trevlig. Jag har inte så mycket mer att tillägga... förutom att jag är GRYMT nervös!! Jag trodde jag packat ner det mesta idag med Hazha och Sandra som stöd och kontrollanter men sen pratade jag med mamma och insåg att det fattas tusen små grejer och det är redan övervikt på allt som ska med och aaaaaaaaaah hur ska detta gå?? Det måste lösa sig på nåt sätt. Men det vore så jävla typsikt mig och min otur ifall planet störtade på grund av mina väskors förbannade övervikt. Jag får helt enkelt banta till imorgon och hoppas att jag tappar några kilo för kan kompensera för väskorna eller nåt. Nej nu måste jag planlöst vandra fram och tillbaka i lägenheten några varv till innan jag lägger mig!!
Fiiinaste små nykläckta kattungar
som jag gosade med i timmar
Marias häst var en buse
Min var lite snällare
Maria blev (k)attackerad..
..igen...
..och igen!
Fiiinaste små nykläckta kattungar
som jag gosade med i timmar
Marias häst var en buse
Min var lite snällare
Maria blev (k)attackerad..
..igen...
..och igen!
