Jojo

...*k!! Nu har jag skitit i det blå skåpet! Vad göra? vadgöravadgöravadgöravadgöravadgöravadgöravadgöra?!?!

jag besökte polisen idag för att få nytt pass i och med resan till Marocko. Jag hade gjort mig fin för att för en gång skull få ett snyggt foto i mitt pass, men när bilden skulle tas sa mannen till mig "du får inte le och du måste se in i den där kameran framför dig". Jag hade blivit tillsagd att ta av mig glasögonen och kunde därför inte se vart jag skulle kolla så jag tittade rakt fram och sa "va? där?" och då togs fotot så jag ser ut som en förvirrad och skelögd dåre. Dessutom hade jag så torra fingrar att det inte gick att få fram ett vettigt fingeravtryck så (den extremt snygga) mannen försökte hjälpa mig att fixa till mina fingrar med en våtservett. Jag fnissade och skelade nervöst medan jag fumlade med servett och glasögon och måste ha sett ut att vara full. Sedan ringde telefonen och jag började stamma någonting om ID kort som jag också behövde fixa fast vart vart vart och så tittade jag på polisen och kom inte på nåt annat än att socialstyrelsen (sedan mitt pm om socialstyrelsen är detta det enda jag har i huvudet) skulle ansvara för mitt ID medan polisen påpekade att det är skatteverket som utfärdar ID kort men det kunde han också fixa. Så om några veckor har jag nytt pass och nytt ID kort där jag ser ut som den skelögda dåre jag är.



Jag fick mitt PM i juridiken (angående lagrådsremissen om patientsäkerhet och tillsyn) godkänd och redovisningen gick fantastiskt bra! Jag som hatar redovisningar har precis insett att med rätt ämne kan det vara svårt att ens få stopp på mig! Jag misstänker att idén om att plugga medicin inte var det smartaste valet jag gjort här i livet, även om jag inte ångrar det. Jag hade allvarlig ångest för hur jag skulle orka stå och föra en vettig diskussion på 10 minuter med mina kurskamrater men efter 10 minuter hade jag bara börjat, och läraren skrattade gott när jag kallade socialstyrelsen för totalstyrelsen. En bra redovisning. En bra dag.


Imorgon bär det av till Stockholm.

det blev en trevlig kväll på Koh Phangan restaurang men det slutade i magsjuka. För min del i alla fall. Jag tror inte det var fel på maten, snarare beror det på att jag envisades in i det sista med att försöka äta upp allt fastän det ju är helt omöjligt. Dessutom var det starkt som satan. Dessutom envisades jag att äta efterrätt fastän jag mådde dåligt. DESSUTOM envisades jag med att dricka säkert 2 liter vatten och tjata på personalen om mer åska! Men trevligt hade vi i alla fall. Jag drog en massa journalgrode-skämt och skrattade så våldsamt att jag knappast tror att någon annan uppfattade vad det var jag egenligen sa.


Nu ska jag bädda ner mig själv i soffan och dricka te och tycka synd om min mage. Imorgon (egentligen idag, det är ju efter midnatt - panik!!) måste mitt PM vara inlämnat. Detta PM har orsakat en massa skrik och gråt från min sida men det ser ut att bli nåt vettigt av det i alla fall.

I noveber förklarade du för mig, på ett nästan brutalt övertydligt sätt, hur jag inte passade in i din värld. Hur du inte hade några som helst känslor för mig, och lämnade mig med brustet hjärta. Du var iskallt saklig och helt osympatisk. Du lämnade inte utrymme för några frågor eller förklaringar. Du, som fick mig att hela hösten sväva på små moln av lycka. Att våga tro på den stora kärleken.
Varför kontaktar du mig nu, exakt 4 månader senare som om ingenting har hänt? Tror du att jag har suttit och väntat på ditt samtal under de här månderna? Väntat, längtat, önskat? Tror du jag glömt vad du sa till mig? Att jag förlåtit? Du har verkligen underskattat mig!


Idag skulle min pappa ha blivit 70 år. Grattis! Du är en i mängden av män som svikit mig i mitt liv. Men jag kan inte hata dig. Jag undrar om du ens tänkte på att jag var den närmast anhöriga i ditt liv när du dog. Antagligen. Du hade själv städat ur din lägenhet och rensat den på möbler innan du dog. Allt som fanns kvar var ett skåp fullt av mediciner och bilder på mig och mina systrar. Det är svårt att hata en man (trots att du var som du var) som förgör sig själv. Det är svårt att hata en man som dör helt ensam och isolerad, i en tom lägenhet med endast mediciner och bilder på de barn som togs ifrån honom. Det är svårt att hata en man som är så stolt men samtidigt så galen. En man som jag alltid får höra att jag är lik. Innan du dog hade du sagt att samhället sakta tog livet av dig. Att dina anhöriga gjorde dig sjuk. Nu har jag fått bilderna du efterlämnade till oss. Bilder på dig och mig. Bilder på mamma. Bilder från när du var ung. Odödlig. Lycklig. Frisk. Jag vet inte varför, men det gör ont...

Se http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6713654.ab

Vadå inte visste fanns? De flesta av dessa allergier är väl knappast konstiga eller okända. Jag känner flera personer som är allergiska mot flera av de saker som nämns i artikeln. Men jag måste erkänna att allergi mot träning och vatten var verkligen något nytt för mig. "Den perfekta ursäkten är dock mycket sällsynt (om den är äkta). Att utsätta en person som lider av träningsallergi för en springtur är ungefär som att ge en nötallergiker en jordnöt." Haha stackars människor! Jag måste ändå undra om man verkligen kan påstå att det är träning i sig som är allergiframkallande. Snarare kanske att stressa upp kroppen efter intag av vissa födoämnen (som de också påpekar i artikeln). Men att säga att man är allergisk mot träning...? Nja... jag ska testa den ursäkten någon dag. Ursäkta jag är allergisk mot skaldjur så jag borde inte träna så jag triggar igång nån reaktion här! Vidare undrar jag hur man kan leva med vattenallergi. Finns det nåt ämne man ens kan äta eller dricka då? Vad gör man om det regnar? Hur tvättar man sig?? "Föreställ dig känslan av att vara allergisk mot 70 procent av jordens yta." Kroppen består ju till 55 - 78 % av vatten, hur överlever man det?

firades med middag och bio, fast egentligen var det Lottas födelsedag vi firade, hon är ju å andra sidan kvinna så två flugor i en smäll. Nej men skämt å sido. Om vi nu ska bli seriösa.


Du vet att din IP syns va? När blev du så hatisk? Du kan bygga hur många murar du vill och kasta så mycket sten du orkar, jag tänker inte bry mig. Jag har aldrig sagt att jag är utan skuld, jag har aldrig trott att jag är felfri. Men du sparkar på de som ligger. Du livnär dig på andras smärta. Du sprutar ditt gift på alla som inte är som du. Som inte tänker som du. Som inte vill det du vill. Du byggde dina murar för att stänga ute all smärta och alla de människor som sårade dig. Fattar du inte att de fortfarande finns kvar. De kommer alltid finnas kvar. Murarna har bara isolerat dig. Och nu kan du inte längre se skillnad på de som vill dig väl och de som vill dig illa. Du har helt isolerat dig och allt du ser är mörker. Hata mig om du vill. Jag hatar inte dig. Jag älskar dig. I mina ögon är du underbar, inte för den du är utan trots att du är den du är. Det är det som skiljer oss åt.

... ska det vara så svårt att få den handledning jag så desperat behöver? Antingen kan jag väl få utforma skiten själv och lämna in den i det skick jag önskar, eller så får man väl handleda konsekvent om man har krav på hur uppsatsen ska se ut? Här har man miljoner krav på sig men ingen feedback. Det gör ont i hela kroppen av att behöva känna att jag snubblar på mållinjen. Det känns ju inte som jag snubblar av egen klantighet utan snarare att någon fäller mig precis intill mållinjen. Att må dåligt för eget bristande ansvar är något man kan göra något åt, men att känna denna maktlöshet är frustrerande. Jag kan inte minnas när jag var så här deprimerad senast... Detta påverkar allt, min ekonomi, mitt humör, min tid, mitt liv i allmänhet... och alla rycker på axlarna och säger att det löser sig så småningom. Om det nu är så, kan någon förklara HUR? Sluta säga att saker löser sig och ge mig råd på hur det kan lösa sig som inte innebär att starta ett publikt helvete eller göra fjantiga yogaövningar! Förstå min situation på ett rimligt sätt som en vän eller PISS OFF! Klappa mig inte på huvudet och kalla mig lilla gumman, jag är inget offer, jag behöver en stark vän vid min sida som kan ge mig det jävlaranamma jag så väl behöver nu när min egen energi och motivation dör mer och mer för varje dag.

Jag har nog sett den absolut vidrigaste, VIDRIGASTE videon någonsin. Jag kommer inte ihåg när jag fick sådan panikattack senast! Den visar 12 avrättningar i Irak, en där de skär halsen av en man och man hör de mest vidriga ljud från luftstrupen på honom. Till slut skär de bort hela huvudet från kroppen med en kniv och kastar iväg det. Sedan radar de upp människor och skjuter på dem. Vissa dör inte och de skjuter på dem flera gånger med en stunds mellanrum. Nej alltså vafan är det här. Hur kan människor göra så här mot varandra? Jag mår uppriktigt illa....

ALLTSÅ VARNING FÖR VIDEON!

http://fubarclips.com/video/5ae1713b249159c/Gruesome-Execution-of-12-Hostages-in-Iraq-