Jojo

Jag känner att jag börjar få någon slags kris nu. Jag har upptäckt att jag är ganska misslyckad som kvinna. Jag börjar undra ifall jag egentligen är en man, fångad i en kvinnas kropp. Varför är inte jag också en överdrivet känslosam konstant gråtande och överanalyserande kvinna som kan delta i alla djupa diskussioner om förhållanden, känslor, andras brist på känslor och förståelse? Som sitter och kramar andra neurotiska kvinnor medan jag själv hänger snaran om min hals för att min pojkvän bara ringde mig 9 gånger under dagen istället för 10 gånger som han lovade. Eller varför tillhör jag inte den andra gruppen av barnafödande urkvinnor som kan laga mat och föda barn samtidigt som de demonstrerar blöjbytning och undervisar i barnuppfostran? Varför kan inte jag vara en av de kvinnor som står bakom min man och stöttar honom för att hans liv och lycka är det enda som betyder nåt och med största vördnad stryka hans skjortor och laga hans tofflor? Jag beklagade mig för morfar som påpekade att han var stolt över min attityd och brist på kvinnlig svaghet (hmm). HAH! För första gången börjar jag nästan förstå varför så många är emot begreppet feminism, var är alla starka självständiga kvinnor? Jag börjar nästan önska att jag var man, eller att jag kan kuvas en aning mer och börja bli kvinna på riktigt så jag slipper känna mig som en handikappad idiot i andra kvinnors sällskap. Ja ja, jag vet att det finns några få där ute som resonerar som jag, men ge det lite tid, ni blir snart fulländade kvinnor ni med. Rätta er i ledet så får ni snart ta del av gemenskapen.