Härliga söndag
På söndagen bar det iväg med Ibu och Pak till en stad några mil utanför Bogor för att äta lunch och ha söndagskul med deras vänner. Under resan blev jag riktigt illamående av den vilda trafiken och den extrema värmen och lukten av avgaser, smuts, svett och grillad mat överallt. Jag satt och höll bilbältet krampaktigt mellan mina svettiga händer medan Ibu försökte väja för alla bilar och moppar som mer eller mindre kör in i varandra hela tiden. Vi var framme lagom till luchtidens böneutrop och jag satte mig utomhus under en kupol och drack vatten som en uttorkad kamel medan jag lyssnade på mullans mässande från moskén intill.
Efter ett tag började det strömma till ett trettiotal människor och det blev evigt handskakande, kindpussande, ”selamat siang”, ”apa kabar”, bugande och bockande. Huset var visserligen enormt stort så det var ingen brist på plats. På golvet fanns det stora mattor som alla satte sig på och började ta för sig av alla godsaker som fanns i alla skålar och fat runtom på golvet. Till slut började golvet fyllas på med mat och det blev ännu mer livat och ännu bättre stämning. Jag åt en massa frukt (Hazha, jag förstår vad du menar med att frukt och grönt som köps i svenska affärer smakar blaha jämfört med de som finns att plocka färsk från trädgården – himmelriket!!)och för första gången i mitt liv rambutan. Ibu ville dock helst att jag skulle äta mat och inte bara en massa frukt eftersom jag otroligt nog har gått ner en hel del efter all magsjuka, så jag satte i mig tofu med stark jordnötssås och kalkon med jordnötssallad och efter det givetvis ännu mer frukt och söta indonesiska delikatesser.
Efter allt ätande ville jag sen bara luta mig tillbaka mot väggen bredvid Pak men då blev det åter igen livat och det skulle knytas indonesiska saronger på olika vis alla män rymde snabbt ut ur rummet. Alla ”gossebarn” flydde också ut i trädgården och härjade runt bland mangoträden. Givetvis blev jag som enda utlänning utsatt för denna sarongknytningsuppvisning. Sarong sitter inte bra på mig eftersom jag inte är lika späd som indonesiska kvinnor så jag såg mest ut som något katten släpat in och kvinnorna rullade runt på golvet av skratt. Sedan blev det någon konstig rams-tävling som jag också blev tvungen att delta i trots att jag hade svårt att hänga med i den indonesiska ramsan. På väg hem blev jag åter igen illamående av trafiken i eftermiddagshettan och satt och kramade bilbältet med mina svettiga händer och rapade jordnötssås på bilrutan. Men trots det kände jag mig riktigt lyckligt!
Efter ett tag började det strömma till ett trettiotal människor och det blev evigt handskakande, kindpussande, ”selamat siang”, ”apa kabar”, bugande och bockande. Huset var visserligen enormt stort så det var ingen brist på plats. På golvet fanns det stora mattor som alla satte sig på och började ta för sig av alla godsaker som fanns i alla skålar och fat runtom på golvet. Till slut började golvet fyllas på med mat och det blev ännu mer livat och ännu bättre stämning. Jag åt en massa frukt (Hazha, jag förstår vad du menar med att frukt och grönt som köps i svenska affärer smakar blaha jämfört med de som finns att plocka färsk från trädgården – himmelriket!!)och för första gången i mitt liv rambutan. Ibu ville dock helst att jag skulle äta mat och inte bara en massa frukt eftersom jag otroligt nog har gått ner en hel del efter all magsjuka, så jag satte i mig tofu med stark jordnötssås och kalkon med jordnötssallad och efter det givetvis ännu mer frukt och söta indonesiska delikatesser.
Efter allt ätande ville jag sen bara luta mig tillbaka mot väggen bredvid Pak men då blev det åter igen livat och det skulle knytas indonesiska saronger på olika vis alla män rymde snabbt ut ur rummet. Alla ”gossebarn” flydde också ut i trädgården och härjade runt bland mangoträden. Givetvis blev jag som enda utlänning utsatt för denna sarongknytningsuppvisning. Sarong sitter inte bra på mig eftersom jag inte är lika späd som indonesiska kvinnor så jag såg mest ut som något katten släpat in och kvinnorna rullade runt på golvet av skratt. Sedan blev det någon konstig rams-tävling som jag också blev tvungen att delta i trots att jag hade svårt att hänga med i den indonesiska ramsan. På väg hem blev jag åter igen illamående av trafiken i eftermiddagshettan och satt och kramade bilbältet med mina svettiga händer och rapade jordnötssås på bilrutan. Men trots det kände jag mig riktigt lyckligt!
Kommentarer
Trackback
