Edith, humor och listiga bommar
Detta är andra veckan utan fungerande dator hemma. Jag har därför tvingats bosätta mig på BMC. Det positiva är att jag får mycket gjort, det negativa är att dagarna känns kortare.
I söndags var jag och mamma och såg ett band som spelade musik av Edith Piaf och åt middag. Till kaffet kom det upp en komiker på scenen och skämtade om sig själv. Jag älskar människor som bjuder på sig själva. Inte människor som bjuder på underhållning på andras beskostnad. Det är föraktliga människor. I vilket fall, denna komiker vars namn jag inte minns väckte en del tankar hos mig. Han skämtade om sin konstanta rädsla och dåliga samvete. Denna stackare hade växt upp med att vara rädd för allt från hundar, gosedjur och tonårstjejer och denna rädsla höll sig fortfarande kvar. Vilket gjorde att han idag var hundvakt, barnvakt och ledare för nåt ungdomstjafs. Dessutom fick han alltid dåligt samvete eftersom han ville vara alla till lags. Trots det så tycktes det alltid trassla till sig för honom. Mitt i allt skrattade och ojande fick det mig ändå att tänka efter.
Ny kurs har börjat nu med föreläsningar från 8-16. Det kryper i kroppen på mig när jag måste sitta i de trånga föreläsningsstolarna med det uppfällbara minibordet framför mig och lyssna och lyssna och lyssna på allt från uppsvällda trumhinnor till diarrésjukdomar. Idag har jag suttit och lyssnat på hur många olika sjukdomar det finns som ger gaser och diarré! Ett nytt begrepp för mig är skummig avföring. Jag har fortfarande svårt att förstå innebörden av detta. Sandra tyckte det lät som en tvålbaserad sjukdom. Hur mycket tvål måste man egentligen äta för att bajsa skum?
Någon som vill testa?
Jag har fått ett nytt irritationsobjekt. Förra året och alla år dessförinnan har det varit Uppsalas värdelösa stadsbussar men nu har vreden riktats mot järnvägsbommarna som spärrar vägen och delar Uppsala i två delar. Dessa förbannade bommar kan verkligen känna min närvaro för det spelar ingen roll vilken dag eller tid på dygnet som jag måste korsa spåren, så fort jag närmar mig hör jag varningssignalen och ser bommarna ramla ner. Sen får man stå där i 10 minuter innan man ser röken av något tåg och sen ytterligare några år efter att tåget susat förbi som för att försäkra sig om att alla hunnit hämta sig tillräckligt för att klara av den svåra uppgiften att ta sig över spåret. Sandra föreslog att jag skulle vara lite vågad och börja ta vägen under bron istället med risk för att bli överkörd av griniga bilister eller cykla på gångvägen under bron med risk för att bli spöad av ilskna gamla tanter. Iofs vinner jag säkert en massa tid på att hoppa av cykeln och GÅ under bron med de arga 40-talisttanterna än att stå och sucka och sura framför bommarna men vad är vitsen med det? Jag ger mig inte förrän bommarna fälls ner och tåget får vänta på att jag ska passera.
I söndags var jag och mamma och såg ett band som spelade musik av Edith Piaf och åt middag. Till kaffet kom det upp en komiker på scenen och skämtade om sig själv. Jag älskar människor som bjuder på sig själva. Inte människor som bjuder på underhållning på andras beskostnad. Det är föraktliga människor. I vilket fall, denna komiker vars namn jag inte minns väckte en del tankar hos mig. Han skämtade om sin konstanta rädsla och dåliga samvete. Denna stackare hade växt upp med att vara rädd för allt från hundar, gosedjur och tonårstjejer och denna rädsla höll sig fortfarande kvar. Vilket gjorde att han idag var hundvakt, barnvakt och ledare för nåt ungdomstjafs. Dessutom fick han alltid dåligt samvete eftersom han ville vara alla till lags. Trots det så tycktes det alltid trassla till sig för honom. Mitt i allt skrattade och ojande fick det mig ändå att tänka efter.
Ny kurs har börjat nu med föreläsningar från 8-16. Det kryper i kroppen på mig när jag måste sitta i de trånga föreläsningsstolarna med det uppfällbara minibordet framför mig och lyssna och lyssna och lyssna på allt från uppsvällda trumhinnor till diarrésjukdomar. Idag har jag suttit och lyssnat på hur många olika sjukdomar det finns som ger gaser och diarré! Ett nytt begrepp för mig är skummig avföring. Jag har fortfarande svårt att förstå innebörden av detta. Sandra tyckte det lät som en tvålbaserad sjukdom. Hur mycket tvål måste man egentligen äta för att bajsa skum?
Någon som vill testa?
Jag har fått ett nytt irritationsobjekt. Förra året och alla år dessförinnan har det varit Uppsalas värdelösa stadsbussar men nu har vreden riktats mot järnvägsbommarna som spärrar vägen och delar Uppsala i två delar. Dessa förbannade bommar kan verkligen känna min närvaro för det spelar ingen roll vilken dag eller tid på dygnet som jag måste korsa spåren, så fort jag närmar mig hör jag varningssignalen och ser bommarna ramla ner. Sen får man stå där i 10 minuter innan man ser röken av något tåg och sen ytterligare några år efter att tåget susat förbi som för att försäkra sig om att alla hunnit hämta sig tillräckligt för att klara av den svåra uppgiften att ta sig över spåret. Sandra föreslog att jag skulle vara lite vågad och börja ta vägen under bron istället med risk för att bli överkörd av griniga bilister eller cykla på gångvägen under bron med risk för att bli spöad av ilskna gamla tanter. Iofs vinner jag säkert en massa tid på att hoppa av cykeln och GÅ under bron med de arga 40-talisttanterna än att stå och sucka och sura framför bommarna men vad är vitsen med det? Jag ger mig inte förrän bommarna fälls ner och tåget får vänta på att jag ska passera.
Kommentarer
Trackback
