Den indonesiska förbannelsen
Ja jäklar, det är inte lätt att vara magsjuk! Jag hade visserligen blivit varnad och visste att jag omöjligt kunde klara mig utan att bli sjuk i Indonesien, så jag tog de första två dagarna med ro, fastade och åt mina magsjukepiller jag hade köpt på apoteket hemma. När jag inte visade tecken på att bli bättre började jag bli orolig. När jag blev yr och började tappa känseln blev jag riktigt rädd. Jag vet att jag borde gått till Ibu redan första dagen eftersom hon är läkare, men ville inte besvära henne i onödan med något jag trodde skulle gå över av sig själv relativt snabbt. Ibu lyssnade tyst på mitt hysteriska svammel och kände på min mage. Därefter gav hon mig två enorma piller. De hjälpte direkt och jag blev helt frälst.
Två dagar senare försökte jag mig på att äta vanlig mat igen men drabbades av såna hemska magsmärtor att jag trodde jag skulle dö. Då blev det raskt iväg till sjukhuset. Där satt jag i väntrummet, omgiven av läskiga ödlor och kackerlackor som sprang omkring överallt tills jag blev inkallad till ett litet smutsigt undersökningsrum. Jag fick lägga mig på en skitig fallfärdig brits medan läkaren klämde på min mage och frågade mig en massa saker på indonesiska. Eftersom hon inte kunde engelska och jag inte kan indonesiska blev det ganska svårt att förklara mina problem. Till slut gav hon mig en kopp och pekade mot en toalett. ”You faeces” sa hon och pekade på mig och sen på koppen. Ångest! Jag gick in i den lilla skitiga toaletten och försökte stänga den fallfärdiga dörren som var sned eftersom gångjärnet hade gått sönder på ett ställe. Det var varmt, smutsigt och massvis med djur i den lilla toan. Medan jag stod rådvill och inte visste vad jag skulle ta mig till märkte jag att det varken fanns tvål eller toapapper där inne. That´s it tänkte jag och försökte bända upp den fallfärdiga dörren för att komma ut igen. Jag gick tillbaka till läkaren och skadade motvilligt på huvudet. ”No faeces?” frågade läkaren. Jag skakade på huvudet och skrattade lite nervöst eftersom jag just då hellre ville dö än att försöka uträtta mina behov i en kopp på en läskig toalett med fallfärdig dörr och utan papper och tvål. Läkaren skrev ut 8 olika mediciner till mig och försökte med teckenspråk få mig att förstå när jag skulle ta dem och hur.
Alla dessa tabletter ger mig halsbränna och gör mig olidligt trött. Min Ibu är livrädd att jag inte äter som jag ska så hon gör specialmat till mig som är så god att jag glömmer bort både illamående och magsmärtor. På morgnarna kommer hon med bananpannkakor och på kvällarna gör hon underbar kycklingkebab med jordnötsås eller stekt ris med grönsaker. Nu återstår att se vad som händer…
Två dagar senare försökte jag mig på att äta vanlig mat igen men drabbades av såna hemska magsmärtor att jag trodde jag skulle dö. Då blev det raskt iväg till sjukhuset. Där satt jag i väntrummet, omgiven av läskiga ödlor och kackerlackor som sprang omkring överallt tills jag blev inkallad till ett litet smutsigt undersökningsrum. Jag fick lägga mig på en skitig fallfärdig brits medan läkaren klämde på min mage och frågade mig en massa saker på indonesiska. Eftersom hon inte kunde engelska och jag inte kan indonesiska blev det ganska svårt att förklara mina problem. Till slut gav hon mig en kopp och pekade mot en toalett. ”You faeces” sa hon och pekade på mig och sen på koppen. Ångest! Jag gick in i den lilla skitiga toaletten och försökte stänga den fallfärdiga dörren som var sned eftersom gångjärnet hade gått sönder på ett ställe. Det var varmt, smutsigt och massvis med djur i den lilla toan. Medan jag stod rådvill och inte visste vad jag skulle ta mig till märkte jag att det varken fanns tvål eller toapapper där inne. That´s it tänkte jag och försökte bända upp den fallfärdiga dörren för att komma ut igen. Jag gick tillbaka till läkaren och skadade motvilligt på huvudet. ”No faeces?” frågade läkaren. Jag skakade på huvudet och skrattade lite nervöst eftersom jag just då hellre ville dö än att försöka uträtta mina behov i en kopp på en läskig toalett med fallfärdig dörr och utan papper och tvål. Läkaren skrev ut 8 olika mediciner till mig och försökte med teckenspråk få mig att förstå när jag skulle ta dem och hur.
Alla dessa tabletter ger mig halsbränna och gör mig olidligt trött. Min Ibu är livrädd att jag inte äter som jag ska så hon gör specialmat till mig som är så god att jag glömmer bort både illamående och magsmärtor. På morgnarna kommer hon med bananpannkakor och på kvällarna gör hon underbar kycklingkebab med jordnötsås eller stekt ris med grönsaker. Nu återstår att se vad som händer…
Kommentarer
Trackback
