Jojo

Under helgen var jag ute med Idja och lärde mig ta de farliga små bussarna runt stan och sedan gick vi och handlade på en marknad. Bussarna är ungefär lika stora som en skåpbil, alltid fullpackade och stekheta. Man kan hoppa på dem var som helst hur som helst och de släpper av dig var och när som helst bara du skriker KIRI! Det kostar knappt 2 kr och då kan du åka hur långt eller länge du vill. Det roliga är att de där bussarna typ förföljer mig vart jag än går, för alla vill att utlänningen ska åka i deras lilla buss. I en av bussarna satt en troende gammal man och log artigt om och om igen mot mig med sitt tandlösa leende. De flesta indoneser är verkligen artiga och trevliga, om än lite väl nyfikna ibland. På gatan kommer folk fram ibland och vill hälsa eller prata, vill man inte prata hälsar man bara artigt och ler och sen går man vidare. Det anses inte vara ohövligt, möjligtvis lite högdraget.


En sak jag har lärt mig, man absolut inte får bli arg, för då tappar man ansiktet som man säger. Bara en enda gång har jag känt att jag blivit riktigt irriterad (det var under en av de fem dagliga bönerna när några kvinnor visade sig uppenbart besvärade över att ha mig där medan de bad, vilket jag inte kan göra nåt åt då jag har mitt skrivbord i samma rum som bönerummet), men än så länge har jag inte blivit irriterad eller besvärad på någon, inte ens på gamlingarna som nästan förföljer mig medan de försöker studera ens utseende lite närmare (regeln lika löser lika typ, haha, man kan ju inte bli irriterad på någon som själv inte kan bli irriterad!).


Stackars Idja fick förresten ge mig en lektion på köpcentret. På frukt och grönsaksavdelningen blev jag helt förvirrad och blev ständigt tvungen att fråga, ”what is this?!” som ett litet barn. Jag tror inte jag fått in i skallen under mina 27 levnadsår att det kan finnas så mycket frukt och grönt som inte når Sverige. Jag har hittat de konstigaste frukterna som jag kan de indonesiska namnen på nu, men som det omöjligt kan finnas nåt svenskt namn för. Jag hittade spikiga meloner och roliga palmfrukter, dessutom säljer de enorma aloe vera blad som står bland kryddorna. Flera svettiga timmar senare och med två fullpackade kassar (bestående av allt från apelsinjuice till guavajuice, mangoyoughurt, palmfrukter, färsk melon, ost och friterad frukt) hade jag bara gjort av med knappt 140 000 rupiah. Sedan satte vi oss i en vacker park och åt av palmfrukterna och de friterade frukterna och drack juice till lunch medan all världens konstiga djur kröp in innanför mina kläder.


Idja och Lila är förresten mina alltiallo här nere och måste alltid stå till mitt förfogande ifall jag blir uttråkad, dvs om jag vill ut och shoppa varje dag i flera timmar har de inget annat val än att följa med mig, vare sig de vill eller inte, de stackarna. De har fått tydliga instruktioner om att jag inte får gå någonstans ensam, jag får heller inte sitta ensam på helgerna ifall jag vill ut och göra nåt. Ifall de tycker det är rena pesten att behöva vara mina barnvakter måste jag säga att de döljer det bra, å andra sidan tror jag inte att någon människa har lust att spendera sin fritid med att passa upp på en bortskämd västerlänning. Trots det står jag inte ut med tanken på att vara fast i huset en hel helg så jag tvingar dem ändå att springa runt på stan med mig, och kompenserar detta genom lite svenska kakor och dåliga skämt som jag ju är expert på.