Jojo

I noveber förklarade du för mig, på ett nästan brutalt övertydligt sätt, hur jag inte passade in i din värld. Hur du inte hade några som helst känslor för mig, och lämnade mig med brustet hjärta. Du var iskallt saklig och helt osympatisk. Du lämnade inte utrymme för några frågor eller förklaringar. Du, som fick mig att hela hösten sväva på små moln av lycka. Att våga tro på den stora kärleken.
Varför kontaktar du mig nu, exakt 4 månader senare som om ingenting har hänt? Tror du att jag har suttit och väntat på ditt samtal under de här månderna? Väntat, längtat, önskat? Tror du jag glömt vad du sa till mig? Att jag förlåtit? Du har verkligen underskattat mig!


Idag skulle min pappa ha blivit 70 år. Grattis! Du är en i mängden av män som svikit mig i mitt liv. Men jag kan inte hata dig. Jag undrar om du ens tänkte på att jag var den närmast anhöriga i ditt liv när du dog. Antagligen. Du hade själv städat ur din lägenhet och rensat den på möbler innan du dog. Allt som fanns kvar var ett skåp fullt av mediciner och bilder på mig och mina systrar. Det är svårt att hata en man (trots att du var som du var) som förgör sig själv. Det är svårt att hata en man som dör helt ensam och isolerad, i en tom lägenhet med endast mediciner och bilder på de barn som togs ifrån honom. Det är svårt att hata en man som är så stolt men samtidigt så galen. En man som jag alltid får höra att jag är lik. Innan du dog hade du sagt att samhället sakta tog livet av dig. Att dina anhöriga gjorde dig sjuk. Nu har jag fått bilderna du efterlämnade till oss. Bilder på dig och mig. Bilder på mamma. Bilder från när du var ung. Odödlig. Lycklig. Frisk. Jag vet inte varför, men det gör ont...