Jojo

Jag är så arg! Arg, upprörd och riktigt illa till mods! Jag är så arg på alla gnälliga människor – inte minst på mig själv! Dags att börja förklara detta plötsliga panikartade utbrott?


Igår gick jag ut på en eftermiddagsvandring. Jag börjar med små små cirklar runt ett område och tar mig fram med hjälp av vissa igenkänningspunkter (gamla däck mitt i gatan, skor i ett dike mm) så jag kan hitta tillbaka (fast som för Hans och Greta kan man inte lita på dessa för indoneserna kan möblera om ett helt område på en kvart om de nu skulle känna för det!). Igår bestämde jag mig för att vara lite vågad och vandra ut från mitt bekväma rikemansområde (rikemans enligt indonesiska mått) och ut i stora världen (slummen). Jag skulle få så mycket skäll om de visste att jag gått ut på upptäcktsfärd ensam utan något ”förkläde”. I början av min lilla upptäcktsfärd stannade jag till vid en liten restaurang som var placerad vid ett dike och som hade bambuväggar. Det såg sådär lagom mysigt ut så jag stannade till där, beställde en tallrik exotisk frukt och läste en bok medan jag satt lutad mot bambuväggen. I en närliggande moské mässade mullan och inne i restaurangen ljöd det indonesisk popmusik. Det var förskräckligt varmt ute men frukten var söt och svalkande. Aaaaah detta är livet tänkte jag och kände mig glad och nästan pånyttfödd! Sedan fortsatte jag min amatörmässiga och ryckiga vandring medan jag försökte komma ihåg alla igenkänningspunkter och vänster hit och höger där. Jag kom in på nåt suspekt område men blev helt till mig av spänning och fortsatte gå istället för att vända om. Jag kom in på en väg som kantades av fantastiskt vackra och tropiska växter och det hängde lianer från träden/palmerna/buskarna/whateverdetnuärförnåt som tarzan flänger omkring i. Folk sprang omkring överallt och det grillades och det luktade kryddor och bränd mat blandat med svett och sopor och blommor och gud vet vad och jag blev helt berusad av detta osvenska och främmande spännande. Till slut blev det glesare på vägen och mindre människor. Jag fortsatte gå och njöt av den vackra naturen men irriterade mig på sopbergen. Soptunnor existerar inte här, hela staden är en enda enorm soptunna. Men folk har vett nog att göra små sopstationer i dikena här och där så de flesta sopor ligger samlade och stinker i hettan tills någon tröttar på stanken och bränner upp hela diket så sophögen försvinner. Några minuter senare har det visserligen bildats ett lika stort sophav på samma ställe igen. Katter och råttor (råttorna är lika stora som katterna här, inte menat att katterna är små utan råttorna ENORMA) springer omkring i dessa stinkande sophögar och festar loss. Det är äckligt att se. Men när jag gick förbi en av dessa vidrigt stinkande sophögar så såg jag… men vafan… det sitter ju en människa där! En ung kille, antagligen i min ålder eller något yngre, satt på huk och mumsade på soprester. Kläderna var smutsiga och trasiga och håret långt och skitigt och satt fastklistat på hans svettiga och smutsiga ansikte. Han höll på att tugga på vidrigt gammalt sladdrigt kycklingskinn när jag gick förbi men bestämde sig för att det var för oätligt till och med för honom och letade istället upp några benrester att gnaga på. Brevid honom satt en katt och åt på en rå kycklingbit. Flugorna surrade runt sophögen. Det var fullständigt olidligt att se!


Jag blev så ledsen! Så genuint förstörd! Jag vet inte varför just detta gjorde mig så nedstämd, men det var som om verkligheten kom ikapp mig i min lilla naiva lycka ute på mitt lilla äventyr. Jag tappade andan totalt och börade ulka för jag blev så illamående. Jag vände om och kämpade hela vägen hem för att inte kräkas upp min lichti som låg och skvalpade i magen. Plötsligt blev det för varmt och kvavt och jag kände mig så yr. När jag kom hem grät jag och var så arg att jag öppnade en öl (jag har hittat öl här – äntligen!!) som jag drack fastän jag borde vänta några dagar så det inte krockar med min påbörjade profylaxbehandling (malariamedicinen har hundratals VARNING texter på sig för den är så stark). Jag la mig på sängen och stirrade upp i taket och allt jag kunde tänka var ”jag har sån tur, jag har sån tur, jag har sån tur…”


Två andra ute-liggare på Taman Safari

Ifall ni fick välja, skulle ni då 1) spendera 12 timmar om dagen i djungeln i 3 veckor bland coola djur eller 2) ta en välbehövd "semester" på en vacker sandstrand med bad och sol, fast utan cool djur? Jag behöver råd! Å enda sidan verkar det som en fantastisk upplevelse att skutta runt i djungeln bland ödlor, spindlar, ormar och andra exotiska djur, å andra sidan skulle det vara underbart att få sola och bada efter så lång tid av hårda studier... Seriöst, jag kan inte ta det här beslutet själv. Jag behöver råd!!

Jag ÄLSKAR min kamera! Jag vet inte om det är kameran som är helt fantastisk eller om det är jag som är en grym fotograf. Vi kanske helt enkelt är ett perfekt team som alltid är på rätt plats vid rätt tidpunkt. I don´t know. Det är kärlek i alla fall!!



Trafikrusning till jobbet?

På söndagen bar det iväg med Ibu och Pak till en stad några mil utanför Bogor för att äta lunch och ha söndagskul med deras vänner. Under resan blev jag riktigt illamående av den vilda trafiken och den extrema värmen och lukten av avgaser, smuts, svett och grillad mat överallt. Jag satt och höll bilbältet krampaktigt mellan mina svettiga händer medan Ibu försökte väja för alla bilar och moppar som mer eller mindre kör in i varandra hela tiden. Vi var framme lagom till luchtidens böneutrop och jag satte mig utomhus under en kupol och drack vatten som en uttorkad kamel medan jag lyssnade på mullans mässande från moskén intill.


Efter ett tag började det strömma till ett trettiotal människor och det blev evigt handskakande, kindpussande, ”selamat siang”, ”apa kabar”, bugande och bockande. Huset var visserligen enormt stort så det var ingen brist på plats. På golvet fanns det stora mattor som alla satte sig på och började ta för sig av alla godsaker som fanns i alla skålar och fat runtom på golvet. Till slut började golvet fyllas på med mat och det blev ännu mer livat och ännu bättre stämning. Jag åt en massa frukt (Hazha, jag förstår vad du menar med att frukt och grönt som köps i svenska affärer smakar blaha jämfört med de som finns att plocka färsk från trädgården – himmelriket!!)och för första gången i mitt liv rambutan. Ibu ville dock helst att jag skulle äta mat och inte bara en massa frukt eftersom jag otroligt nog har gått ner en hel del efter all magsjuka, så jag satte i mig tofu med stark jordnötssås och kalkon med jordnötssallad och efter det givetvis ännu mer frukt och söta indonesiska delikatesser.


Efter allt ätande ville jag sen bara luta mig tillbaka mot väggen bredvid Pak men då blev det åter igen livat och det skulle knytas indonesiska saronger på olika vis alla män rymde snabbt ut ur rummet. Alla ”gossebarn” flydde också ut i trädgården och härjade runt bland mangoträden. Givetvis blev jag som enda utlänning utsatt för denna sarongknytningsuppvisning. Sarong sitter inte bra på mig eftersom jag inte är lika späd som indonesiska kvinnor så jag såg mest ut som något katten släpat in och kvinnorna rullade runt på golvet av skratt. Sedan blev det någon konstig rams-tävling som jag också blev tvungen att delta i trots att jag hade svårt att hänga med i den indonesiska ramsan. På väg hem blev jag åter igen illamående av trafiken i eftermiddagshettan och satt och kramade bilbältet med mina svettiga händer och rapade jordnötssås på bilrutan. Men trots det kände jag mig riktigt lyckligt!