Jojo

eller nåt sånt.

Internet har legat nere i 3 dagar nu men jag har fått låna en dator som är lika stor som ett glasögonfodral med tillhörande internet. Tangenterna är så små och känsliga att jag trycker ner två åt gången när jag försöker skriva. Den andra halvan har åkt till Thailand i 3 veckor vilket kommer göra min tillvaro mycket tråkigare framöver. Msn kan jag inte heller använda eftersom alla mina kontakter är borta (komplott eller bugg?). Jag är förkyld åter igen så mysiga vinterpromenader är uteslutet. Jag vill ha sommar. NU!


En god nyhet är att min handledare gav mig rätt på alla mina påpekanden och kommentarer angående arbetet. Nu kan jag fortsätta igen! Det känns kanon, även om det är 100 nya saker som ska göras varje gång. Det börjar bli lite tröttsamt med alla siffror och tabeller och nya förslag. Det börjar kännas mer som en avhandling än ett examensarbete. Det har gått från "gör om, gör rätt" till "gör om, gör finare".


Nu blir det till att städa och göra fint till Emily kommer hit.

... för blogg.se då man typ aldrig kan logga in och skriva, grrrrr!!!


Men nu är jag inne och nu tänker jag skriva! Fast vad var det jag skulle skriva nu igen....?!


Nåja, helgen som var (och nu är det ju snart helg igen, snacka om att leva i det förflutna, höööhööö) var bland de bästa på länge med vinprovning, bio, bio igen, resturang och på det ännu ett restaurangbesök plus myskväll och JONAS GARDELL! Jesus, kan man bli mer bortskämd? Dessutom var mariorna här i måndags och käkade middag och konstaterade att mission impossible ÄR just mission impossible! Tack för det tjejer! Vad är nästa drag?!
Igår såg jag DIVA med Kim Anderson på Reginateatern och efter det var vi och käkade osttallrik och hade mys på Ekocafét. Idag hade jag föreläsning hela dagen (och hade bara sovit 2 timmar i natt eftersom jag panikläste inför dagens redovisning) och grät tyst inombords över alla nya paragrafer som förgrep sig på min redan överfulla hjärnkapacitet.


Nästa vecka väntar nya äventyr, men först måste jag ta mig igenom den fullplanerade helgen. När blev mitt schema så fullspäckat? Fast bra är väl det, februari är en värdelös månad så man måste hålla igång för att inte falla ner i nåt sjukdomstillstånd a la insanity (och inte blir det bättre av att folk drabbas av vanföreställningar och påstår att man gjort saker man aldrig gjort eller är saker man inte är!). Bara det faktum att februari måste ha 3 speciella dagar för att hindra folk från att bli galna säger ju allt! Min födelsedag, alla hjärtans dag och fettisdagen! Nej jag är inte självgod :D Jag älskar förresten ordet fettisdagen, fet-tisdagen eller som jag föredrar fettis-dagen! Mmm det påminner mig om att jag ska plocka upp några semlor innan jag drar härifrån. Japp, ut på nya äventyr. I graven väntar sedan vilan. Men den dagen har jag inplanerat lååångt lååångt fram!


Och Emily, jag förväntar mig att du är här när du säger att du ska vara det, annars blir jag tvungen att ställa mig på stora torget och dränka in mig själv i besin och tända på!

Dagens ord: Senilitet. Synonymt med ålderdomssvaghet, åderförkalkning, mental virrighet

 

Jag fick idag frågan "hur gammal är du nu igen" och svarade med stor självklarhet "27". Medan jag gick hem började hjärnan arbeta på högvarv och någonting kändes fel. Jag tänkte att det berodde på ålderskris över att ha fyllt 27 och att nu kommer seniliteten och ålderskrämporna smygande. Då slog det mig!! Jag är ju inte 27 jag är 28... har jag missat ett helt år eller är jag senil? Snacka om att försova sig om man sover bort ett helt år. Nej, jag tror det beror på att jag börjar bli senil. Så måste det vara. Ett ålderstecken helt enkelt.

 

Jag har de senaste dagarna blivit helt beroende av en grupp på facebook. Den är rent genomvidrig. Det är en vuxen kvinna som skapat den gruppen. Hennes son sitter inne för 2 våldtäkter och denna kvinnas liv kretsar kring att ifrågasätta rättssystemet som dömer män för snabbt och för hårt utan grund och hon trakasserar offrena och deras familjer. Det sjukaste av allt är nog att gruppen har över 3700 medlemmar! En skrämmande siffra. Fast av 9 miljoner invånare så är ju siffran ganska obetydlig, fast jag tvivlar ju på att Sveriges alla invånare ens vet om att gruppen finns. Hur skulle siffran se ut då? Dessutom länkar de till en mysig blogg som handlar om att de flesta våltäktsmän faktiskt troligtvis är oskyldiga (Sverige är väl om något ett land som kräver enormt med bevis för att sätta dit någon, troligt är snarare att personer frias i brist på bevis än fälls med brist på bevis) och att kvinnomisshandel bottnar i att KVINNOR av naturen är mer våldsamma (vi ber ju om det, fattar väl vem som helst!). Hmm... jag förstod inte det där, men jag vet när det är dags för mig att dra åt mig öronen. Orka engagera sig i efterblivna människors otäcka tankar.

 

Nej, nyårslöftet var att inte låta mig uppröras av småsaker. Men jag tänker inte sluta engaera mig i frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Hellre en jobbig och skrikig bitch än en oengagerad halvdöd mås (fint skrivet!).

 

Nu ska jag trycka ner skrikrosa hjärtan och nallebjörnar i små kuvert och skicka runt till människor för att påminna dem om att jag älskar dem, åtminstone en dag om året.

Så länge sedan jag uppdaterade nu, men ska bli ändring på det. I am BACK! Eftersom jag är alldeles för trött för att orka fundera på vad jag ska skriva nöjer jag mig med ett såndär klistra in och svara på dumma frågor grej men det kan ju vara rätt kul det med, fast kanske inte för de som läser... Whatever...


Piercingar: hade 2 men de är borta nu

Tatueringar: 1
Längd: 154
Skostorlek: 35
Hårfärg: Odefinierbar

Är du kär i någon: Kanske det
Önskar du att du bodde någon annanstans: Ibland när det är ostädat hemma eller skitväder ute
Tänker du på självmord: Nej sånt har jag inte tid med
Tycker andra att du är attraktiv: Klart de gör

Vilket shampoo använder du: Det som finns tillgängligt
Vilken parfym använder du: Märkeskrams jag får i present
Vad är du rädd för: Döden döden
Gillar du att tvätta: Tvätta vad?!

Gillar du Berg-och-Dalbana: Ja om de inte är i form av humörsvängningar


SENASTE...


Film du hyrde: Nån film om nån psykopatisk pojke, minns inte vad den hette
Film du köpte: Köper man film?

Låten du lyssnade på: Lady Gaga med bad romance eller nåt sånt (DET VAR RADIO!!)
Låten du hade på hjärnan: Min hjärna är ingen mp3 spelare
Låten du laddade ner: Ladda ner...
Personen du ringde: Mamma
TV program du tittade på: Vänner

Personen du tänkte på: Personen som ska avgöra min framtid


FAVORIT...


Mat: allt allt allt i matväg
Låt: vet inte
Sak att göra: slöa

Sport: hatar sport
Dryck: rött vin

Kläder: klänningar som gör att jag ser ut som en gräddtårta
Film: skräckfilmer i allmänhet

Bil: skiter i bilar

ANTAL...


Gånger du varit kär: Haaaaaaaahahahahahahahaha! Om man räknar bort tonåren är det inte många, annars några hundratusen
Gånger ditt hjärta brustit: för många gånger

Hjärtan brustit på grund av dej: troligtvis 3 gånger

Gånger ditt namn varit med i tidningen: Några gånger, räknar inte sånt

Ärr du har på kroppen: ska jag verkligen räkna alla?!

SENASTE...


Bok du läste: Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen
Personen du fick mail av: Sandra
Personen du fick brev av: Carin

Personen du fick sms av: Mamma
Gången hela din familj åt middag tillsammans: juldagen


ÖVRIGT...


Vad har du gjort idag: sovit, slöat, läst UNT (faktiskt!), surfat på internet

Var det kul: Absolut
Hur tidigt stiger du upp: hur sent snarare...

Gillar du att slåss: inte direkt, jag skulle bli golvad ganska snabbt, men jag är jävligt stark för min storlek på passa er!

Vad ska du göra ikväll: Plugga är PLANEN

Är du seriös: Jag kan vara det när jag vill


Vad är du allergisk mot: havets kräldjur och grässkit
Var har du ont: i luftrören
Använder du hårspray: sällan

Kan du stå på händer: yes box

Favorit serie: Friends

ÖVRIGT MER...


Salt eller socker: salt

Gillar du ketchup: yes!

Är du glad nu: varken eller

Var du glad igår: igår var en bra dag!!

Känner du någon som jobbar på sjukhus: ja annars undrar jag vad fan alla sysslar med i min klass

Vad dansar du till: matlagning

Stockholm är: stort

Göteborg är: långt borta

Kan du sjunga: bättre än alla i hela världen

Mer värt än guld: ett långt och rikt (på erfarenheter och upplevelser) liv

Spaghetti eller makaroner: Spaghetti

Ett land jag helst vill besöka: Japan

Ska bli skoj: att bli klar med utbildningen
Ska inte bli skoj: att vänta på jobb
Sparar till: mat
Väntar på: 1 februari


Pålägg som gäller: ost

Dagens dryck: äppelsaft

Jag är så arg! Arg, upprörd och riktigt illa till mods! Jag är så arg på alla gnälliga människor – inte minst på mig själv! Dags att börja förklara detta plötsliga panikartade utbrott?


Igår gick jag ut på en eftermiddagsvandring. Jag börjar med små små cirklar runt ett område och tar mig fram med hjälp av vissa igenkänningspunkter (gamla däck mitt i gatan, skor i ett dike mm) så jag kan hitta tillbaka (fast som för Hans och Greta kan man inte lita på dessa för indoneserna kan möblera om ett helt område på en kvart om de nu skulle känna för det!). Igår bestämde jag mig för att vara lite vågad och vandra ut från mitt bekväma rikemansområde (rikemans enligt indonesiska mått) och ut i stora världen (slummen). Jag skulle få så mycket skäll om de visste att jag gått ut på upptäcktsfärd ensam utan något ”förkläde”. I början av min lilla upptäcktsfärd stannade jag till vid en liten restaurang som var placerad vid ett dike och som hade bambuväggar. Det såg sådär lagom mysigt ut så jag stannade till där, beställde en tallrik exotisk frukt och läste en bok medan jag satt lutad mot bambuväggen. I en närliggande moské mässade mullan och inne i restaurangen ljöd det indonesisk popmusik. Det var förskräckligt varmt ute men frukten var söt och svalkande. Aaaaah detta är livet tänkte jag och kände mig glad och nästan pånyttfödd! Sedan fortsatte jag min amatörmässiga och ryckiga vandring medan jag försökte komma ihåg alla igenkänningspunkter och vänster hit och höger där. Jag kom in på nåt suspekt område men blev helt till mig av spänning och fortsatte gå istället för att vända om. Jag kom in på en väg som kantades av fantastiskt vackra och tropiska växter och det hängde lianer från träden/palmerna/buskarna/whateverdetnuärförnåt som tarzan flänger omkring i. Folk sprang omkring överallt och det grillades och det luktade kryddor och bränd mat blandat med svett och sopor och blommor och gud vet vad och jag blev helt berusad av detta osvenska och främmande spännande. Till slut blev det glesare på vägen och mindre människor. Jag fortsatte gå och njöt av den vackra naturen men irriterade mig på sopbergen. Soptunnor existerar inte här, hela staden är en enda enorm soptunna. Men folk har vett nog att göra små sopstationer i dikena här och där så de flesta sopor ligger samlade och stinker i hettan tills någon tröttar på stanken och bränner upp hela diket så sophögen försvinner. Några minuter senare har det visserligen bildats ett lika stort sophav på samma ställe igen. Katter och råttor (råttorna är lika stora som katterna här, inte menat att katterna är små utan råttorna ENORMA) springer omkring i dessa stinkande sophögar och festar loss. Det är äckligt att se. Men när jag gick förbi en av dessa vidrigt stinkande sophögar så såg jag… men vafan… det sitter ju en människa där! En ung kille, antagligen i min ålder eller något yngre, satt på huk och mumsade på soprester. Kläderna var smutsiga och trasiga och håret långt och skitigt och satt fastklistat på hans svettiga och smutsiga ansikte. Han höll på att tugga på vidrigt gammalt sladdrigt kycklingskinn när jag gick förbi men bestämde sig för att det var för oätligt till och med för honom och letade istället upp några benrester att gnaga på. Brevid honom satt en katt och åt på en rå kycklingbit. Flugorna surrade runt sophögen. Det var fullständigt olidligt att se!


Jag blev så ledsen! Så genuint förstörd! Jag vet inte varför just detta gjorde mig så nedstämd, men det var som om verkligheten kom ikapp mig i min lilla naiva lycka ute på mitt lilla äventyr. Jag tappade andan totalt och börade ulka för jag blev så illamående. Jag vände om och kämpade hela vägen hem för att inte kräkas upp min lichti som låg och skvalpade i magen. Plötsligt blev det för varmt och kvavt och jag kände mig så yr. När jag kom hem grät jag och var så arg att jag öppnade en öl (jag har hittat öl här – äntligen!!) som jag drack fastän jag borde vänta några dagar så det inte krockar med min påbörjade profylaxbehandling (malariamedicinen har hundratals VARNING texter på sig för den är så stark). Jag la mig på sängen och stirrade upp i taket och allt jag kunde tänka var ”jag har sån tur, jag har sån tur, jag har sån tur…”


Två andra ute-liggare på Taman Safari

Ifall ni fick välja, skulle ni då 1) spendera 12 timmar om dagen i djungeln i 3 veckor bland coola djur eller 2) ta en välbehövd "semester" på en vacker sandstrand med bad och sol, fast utan cool djur? Jag behöver råd! Å enda sidan verkar det som en fantastisk upplevelse att skutta runt i djungeln bland ödlor, spindlar, ormar och andra exotiska djur, å andra sidan skulle det vara underbart att få sola och bada efter så lång tid av hårda studier... Seriöst, jag kan inte ta det här beslutet själv. Jag behöver råd!!

Jag ÄLSKAR min kamera! Jag vet inte om det är kameran som är helt fantastisk eller om det är jag som är en grym fotograf. Vi kanske helt enkelt är ett perfekt team som alltid är på rätt plats vid rätt tidpunkt. I don´t know. Det är kärlek i alla fall!!



Trafikrusning till jobbet?

På söndagen bar det iväg med Ibu och Pak till en stad några mil utanför Bogor för att äta lunch och ha söndagskul med deras vänner. Under resan blev jag riktigt illamående av den vilda trafiken och den extrema värmen och lukten av avgaser, smuts, svett och grillad mat överallt. Jag satt och höll bilbältet krampaktigt mellan mina svettiga händer medan Ibu försökte väja för alla bilar och moppar som mer eller mindre kör in i varandra hela tiden. Vi var framme lagom till luchtidens böneutrop och jag satte mig utomhus under en kupol och drack vatten som en uttorkad kamel medan jag lyssnade på mullans mässande från moskén intill.


Efter ett tag började det strömma till ett trettiotal människor och det blev evigt handskakande, kindpussande, ”selamat siang”, ”apa kabar”, bugande och bockande. Huset var visserligen enormt stort så det var ingen brist på plats. På golvet fanns det stora mattor som alla satte sig på och började ta för sig av alla godsaker som fanns i alla skålar och fat runtom på golvet. Till slut började golvet fyllas på med mat och det blev ännu mer livat och ännu bättre stämning. Jag åt en massa frukt (Hazha, jag förstår vad du menar med att frukt och grönt som köps i svenska affärer smakar blaha jämfört med de som finns att plocka färsk från trädgården – himmelriket!!)och för första gången i mitt liv rambutan. Ibu ville dock helst att jag skulle äta mat och inte bara en massa frukt eftersom jag otroligt nog har gått ner en hel del efter all magsjuka, så jag satte i mig tofu med stark jordnötssås och kalkon med jordnötssallad och efter det givetvis ännu mer frukt och söta indonesiska delikatesser.


Efter allt ätande ville jag sen bara luta mig tillbaka mot väggen bredvid Pak men då blev det åter igen livat och det skulle knytas indonesiska saronger på olika vis alla män rymde snabbt ut ur rummet. Alla ”gossebarn” flydde också ut i trädgården och härjade runt bland mangoträden. Givetvis blev jag som enda utlänning utsatt för denna sarongknytningsuppvisning. Sarong sitter inte bra på mig eftersom jag inte är lika späd som indonesiska kvinnor så jag såg mest ut som något katten släpat in och kvinnorna rullade runt på golvet av skratt. Sedan blev det någon konstig rams-tävling som jag också blev tvungen att delta i trots att jag hade svårt att hänga med i den indonesiska ramsan. På väg hem blev jag åter igen illamående av trafiken i eftermiddagshettan och satt och kramade bilbältet med mina svettiga händer och rapade jordnötssås på bilrutan. Men trots det kände jag mig riktigt lyckligt!

/James A. Froude


Jag börjar precis inse att jag överlevt snart 4 veckor här!! Bara 3 månader och en vecka kvar! Jag börjar också vänja mig vid aporna. Det är tungt att arbeta med dubbla skyddskläder och ansiktsmask och handskar och mössa och ansiktssköld i 35 graders värme och luftfuktighet på 110% (nej åter igen, det är inget skämt!) och jag svettas så mycket att jag ibland får enorm huvudvärk och nästan svimmar. Just nu sitter jag 2-3 timmar om dagen och observerar beteendet hos ”mina” apor. Man kan tro att de är timida och snälla, men satan i gatan vad aggressiva de kan vara. Kommer man för nära burarna kan man åka på en fet smäll och de är bra stora. Det värsta är att jag sitter i ett karantänsrum och burarna står tätt emot varandra så man får hela tiden mäta avståndet så de inte lyckas nå en där man sitter. Och man måste sitta stilla och tyst som en mus, för råkar man röra på sig det minsta så blir det ett jävla liv och skrik och de hoppar och vrålar i burarna och sticker ut armarna genom matluckan för att slåss och nypas. En gång medan jag satt där höll jag på att ramla rakt på en bur för jag svimmade till en sekund pga av hettan. Tur att jag hann spjärna emot tillräckligt snabbt!!


Jag börjar så smått vänja mig, men än så länge tar min kropp mycket stryk av hettan. Jag har börjat vänja mig vid ”den vanliga” hettan, dvs utomhus och inomhus, men än så länge har jag fortfarande svårt att klara hettan med skyddskläderna på.


Idag var jag och handlade lite igen. Det är så roligt att handla och alla stirrar så förvånat på mig. Ibland hoppar folk fram och tar kort på mig utan att be om lov och springer därifrån. Vissa är lite artigare och nöjer sig med att bara vilja prata och berömma mig för min skönhet. Haha, skönhet! De lär inte ha sett många västerlänningar ifall de tycker att jag är vacker med mitt bleka svettiga plyte! Jag har börjat vara ”god muslimsk” nu och ge pengar till tiggare och barn. Igår gav jag en gumma 5000 rupiah (knappt 5 svenska kronor, men för dem är det en stor summa att ge till en tiggare) och hon blev så tacksam att hon började be.


En sak säger jag bara, här har storebror verkligen koll. Den som säger att Sverige har storebrormentalitet ska få en smäll. Mer om det i privata mail. Bara att skicka ett brev krävde att jag fyllde i 5 formulär. Dessutom måste jag nu skriva under papper där jag lovar att på heder och samvete inte delta i politiska aktiviteter under min tid här. Som om jag skulle ha tid med det! Fortsätt maila och gråta över min frånvaro, det är nyttigt för mitt ego!

Puss på er!

Ja jäklar, det är inte lätt att vara magsjuk! Jag hade visserligen blivit varnad och visste att jag omöjligt kunde klara mig utan att bli sjuk i Indonesien, så jag tog de första två dagarna med ro, fastade och åt mina magsjukepiller jag hade köpt på apoteket hemma. När jag inte visade tecken på att bli bättre började jag bli orolig. När jag blev yr och började tappa känseln blev jag riktigt rädd. Jag vet att jag borde gått till Ibu redan första dagen eftersom hon är läkare, men ville inte besvära henne i onödan med något jag trodde skulle gå över av sig själv relativt snabbt. Ibu lyssnade tyst på mitt hysteriska svammel och kände på min mage. Därefter gav hon mig två enorma piller. De hjälpte direkt och jag blev helt frälst.


Två dagar senare försökte jag mig på att äta vanlig mat igen men drabbades av såna hemska magsmärtor att jag trodde jag skulle dö. Då blev det raskt iväg till sjukhuset. Där satt jag i väntrummet, omgiven av läskiga ödlor och kackerlackor som sprang omkring överallt tills jag blev inkallad till ett litet smutsigt undersökningsrum. Jag fick lägga mig på en skitig fallfärdig brits medan läkaren klämde på min mage och frågade mig en massa saker på indonesiska. Eftersom hon inte kunde engelska och jag inte kan indonesiska blev det ganska svårt att förklara mina problem. Till slut gav hon mig en kopp och pekade mot en toalett. ”You faeces” sa hon och pekade på mig och sen på koppen. Ångest! Jag gick in i den lilla skitiga toaletten och försökte stänga den fallfärdiga dörren som var sned eftersom gångjärnet hade gått sönder på ett ställe. Det var varmt, smutsigt och massvis med djur i den lilla toan. Medan jag stod rådvill och inte visste vad jag skulle ta mig till märkte jag att det varken fanns tvål eller toapapper där inne. That´s it tänkte jag och försökte bända upp den fallfärdiga dörren för att komma ut igen. Jag gick tillbaka till läkaren och skadade motvilligt på huvudet. ”No faeces?” frågade läkaren. Jag skakade på huvudet och skrattade lite nervöst eftersom jag just då hellre ville dö än att försöka uträtta mina behov i en kopp på en läskig toalett med fallfärdig dörr och utan papper och tvål. Läkaren skrev ut 8 olika mediciner till mig och försökte med teckenspråk få mig att förstå när jag skulle ta dem och hur.


Alla dessa tabletter ger mig halsbränna och gör mig olidligt trött. Min Ibu är livrädd att jag inte äter som jag ska så hon gör specialmat till mig som är så god att jag glömmer bort både illamående och magsmärtor. På morgnarna kommer hon med bananpannkakor och på kvällarna gör hon underbar kycklingkebab med jordnötsås eller stekt ris med grönsaker. Nu återstår att se vad som händer…

I lördags blev jag inbjuden till bröllop. Indoneserna satsar stenhårt på sina bröllop så det var oerhört fascinerande att vara där. Bröllop här varar i tre dagar och jag fick komma med den tredje dagen. Första dagen är ceremonin, andra för närmsta släktingar och tredje dagen är den stora festen där alla vänner får närvara. Min ”Ibu” som jag bor hos presenterade mig som sin ”svenska dotter” hela kvällen för hundratals människor, och det blev en massa indonesiska hälsningar och lovord. Det serverades fantastisk indonesisk mat och de hade stora isarrangemang med frukt och små dessertdelikatesser. Eftersom jag var enda utlänningen där (en av få utlänningar över huvudtaget i Bogor) så blev jag som vanligt lite av en nyhet. Jag märkte snabbt att jag blev fokus för mycket filmande och kamerablixtar och blev till och med uppschasad på podiet där brudparet satt och fotograferad tillsammans med dem inför hundratals människor! Det verkade roa brudgummen en del, men bruden verkade mindre road av att jag stal uppmärksamhet.







Jag måste bara klargöra en sak! Folk skriver till mig och gnäller om hur de avundas mig för värmen här nere eftersom det tydligen är skitväder i Sverige, men en gång för alla, DET SUGER! Det går inte ens att vara ute i solen vissa dagar. Det är inte varmt, det är olidligt! Jag satte mig i solen ett litet tag i söndags bara för att jävlas med kroppen så att säga, efter 15 minuter var jag tvungen att uppsöka skugga och sätta mig ner för jag blev yr och illamående. Kläderna satt klistrade på kroppen och jag fick svårt att andas. Det är inte värme vi talar om här, vet inte ens vad jag ska jämföra det med. Jag förstår verkligen vad min handledare menade när han sa att han hellre var i Afrika än i Indonesien för Afrikas hetta är behagligare än Indonesiens för den är bara otäck. Å andra sidan kan jag inte påstå att jag avundas er för Sveriges väder heller, hehehhhheeeee!!


Eftersom det var för hett för att vistas utomhus i söndags satte jag mig vid den lilla gården vid huset för att läsa men fick besök av killarna på övervåningen så satt istället och fikade med dem och pratade om allt mellan himmel och jord (indoneser är oerhört sociala och nyfikna och skulle kunna prata non stop 24 timmar om dygnet ifall de hade möjlighet). Jag fick låna filmer att titta på under kvällarna och även en inbjudan att hänga med dem lite oftare ifall jag ville och kände mig ensam. De är 8 stycken killar som bor på övervåningen och de är allihopa från Sumatra. Jag fick även veta att jag har fått det enda rummet i huset med AC, mohaha! De andra får uthärda hettan utan chans till lindring. Så jag ska egentligen inte klaga.


Min ”Ibu” däremot har börjat klaga, för hon tycker att jag äter alldeles för lite (vilket är sant, man har ingen matlust i den här värmen) så som kompensation knackar hon hela tiden på mitt rum med händerna fulla av burkar med indonesiska sötsaker så jag ska bli rund och fin. Och indonesiska sötsaker – vooy! De är sötare är det sötaste man kan föreställa sig och fullständigt beroendeframkallande. Nu har jag till och med börjat hoppa måltider helt och äter nästan enbart sötsaker. Hon har gett mig vaniljkakor, kokoskakor, choklad- och mandelkakor, smördegsknyten med papayafrukt och russin, runda pannkakor med bananfyllning, friterade knyten med cassava (klar favorit), smördegsknyten med banan och choklad och en massa mer. Hon skämmer VERKLIGEN bort mig, men snart kommer jag bli fet!!

Mobbaren På stället där jag bor finns en stor ruggig vakthund. Han heter Bully, mobbaren. Han tar sitt jobb som vakthund på största allvar och har inga problem med att sätta igång och skälla timma ut och timma in mitt i natten och jaga allt som rör sig. Trots hundvana måste jag erkänna att jag blev livrädd för besten första gången jag såg honom och vågade inte närma mig honom. Efter ett tag blev vi vänner efter att jag av misstag råkade ta mig in på hans territorium en trött kväll då jag handlat. Genast flög han på mig för att leta igenom mina kassar. Efter att jag låtit honom göra det blev han väldigt kärvänlig och har till och med gnällt när jag inte klappat honom efter att jag kommit hem från centret. Nu är läget mellan mig och Bully åter igen spänt. En obetänksam katt råkade ta sig in på tomten och det dröjde inte länge förrän Bully fick tag på kissen och slet det skrikande djuret i stycken. Varje gång jag gick förbi de trasiga kvarlevorna gav jag Bully en anklagande blick men fick bara en lycklig svansviftning till svar.


Igår fick jag äntligen, efter en massa tester och ett prov, komma in i byggnaderna. Det är inte så enkelt som det låter kan jag säga! Först och främst ska jag alltid ha på min en scrub. Innan jag får närma mig djurbyggnaderna måste jag byta skor. När jag väl kommit in genom grindarna innanför djurbyggnaderna måste jag ännu en gång byta skor till stövlar. Dessutom måste jag ha på mig en heltäckande skyddsklädsel som ser ut som en overall. Förutom det måste jag ha på mig en operationsmössa, munskydd, dubbla handskar och ett skyddsvisir som täcker hela ansiktet. När jag har allt detta på mig måste jag tvätta stövlarna innan jag går in i varje byggnad. Aporna kan vara rätt stora och väger ca 20 kg, så vi pratar inte om några pluttiga apor, attackerar de dig kan de göra rejält med skada.


Man är noga med att se till att temperaturen och luftfuktigheten håller sig inom vissa värden även fast burarna är utomhus och inte inomhus, därför kan vädret påverka luften kring byggnaderna en hel del, vilket man försöker reglera på olika sätt. Kl 8 i morse var jag med och kollade luftfuktigheten och temperaturen, och det var 29 grader och luftfuktigheten var 105 %. Jag visste inte att det kunde överstiga 100 % men jag fick lära mig att det kan de visst det! Detta var alltså klockan 8 på morgonen. Och jag hade scrubs, overall, mössa, dubbla handskar och visir. Jag svettades så våldsamt att jag var nära att svimma. Jag fick en våldsam huvudvärk och drack säkert 2 liter vatten när jag kom tillbaka till mitt rum. Behöver jag påpeka att luftfuktigheten är olidlig och att temperaturen ökar drastiskt under dagen? Ibland är jag nästan rädd att huden ska smälta när jag går utanför dörren.

Här kommer de första bilderna!


Två av kusinerna Kackerlacksson är ute på kvällspromenad


Herr Geckoödla utan fru Geckoödla. Dessa ödlor finns precis överallt. Hänger gärna i gardinerna i mitt rum!


Husets terass


"Duschen". Man tar en skopa vatten och häller över sig. OBS vattnet är iskallt vilket både är en plåga och en välsignelse på morgnarna.


På shopping i stan


Indonesiens trafik är INTENSIV!


Mitt rum


Mitt kylskåp, min tv (som bara visar indonesiska såpor och böner från moskén under bönetimmarna) och min fåtölj.

Ni får vila från galna historier idag. Bilderna får duga tills vidare. Men jag har fler spännande historier på gång, fortsättning följer...

Under helgen var jag ute med Idja och lärde mig ta de farliga små bussarna runt stan och sedan gick vi och handlade på en marknad. Bussarna är ungefär lika stora som en skåpbil, alltid fullpackade och stekheta. Man kan hoppa på dem var som helst hur som helst och de släpper av dig var och när som helst bara du skriker KIRI! Det kostar knappt 2 kr och då kan du åka hur långt eller länge du vill. Det roliga är att de där bussarna typ förföljer mig vart jag än går, för alla vill att utlänningen ska åka i deras lilla buss. I en av bussarna satt en troende gammal man och log artigt om och om igen mot mig med sitt tandlösa leende. De flesta indoneser är verkligen artiga och trevliga, om än lite väl nyfikna ibland. På gatan kommer folk fram ibland och vill hälsa eller prata, vill man inte prata hälsar man bara artigt och ler och sen går man vidare. Det anses inte vara ohövligt, möjligtvis lite högdraget.


En sak jag har lärt mig, man absolut inte får bli arg, för då tappar man ansiktet som man säger. Bara en enda gång har jag känt att jag blivit riktigt irriterad (det var under en av de fem dagliga bönerna när några kvinnor visade sig uppenbart besvärade över att ha mig där medan de bad, vilket jag inte kan göra nåt åt då jag har mitt skrivbord i samma rum som bönerummet), men än så länge har jag inte blivit irriterad eller besvärad på någon, inte ens på gamlingarna som nästan förföljer mig medan de försöker studera ens utseende lite närmare (regeln lika löser lika typ, haha, man kan ju inte bli irriterad på någon som själv inte kan bli irriterad!).


Stackars Idja fick förresten ge mig en lektion på köpcentret. På frukt och grönsaksavdelningen blev jag helt förvirrad och blev ständigt tvungen att fråga, ”what is this?!” som ett litet barn. Jag tror inte jag fått in i skallen under mina 27 levnadsår att det kan finnas så mycket frukt och grönt som inte når Sverige. Jag har hittat de konstigaste frukterna som jag kan de indonesiska namnen på nu, men som det omöjligt kan finnas nåt svenskt namn för. Jag hittade spikiga meloner och roliga palmfrukter, dessutom säljer de enorma aloe vera blad som står bland kryddorna. Flera svettiga timmar senare och med två fullpackade kassar (bestående av allt från apelsinjuice till guavajuice, mangoyoughurt, palmfrukter, färsk melon, ost och friterad frukt) hade jag bara gjort av med knappt 140 000 rupiah. Sedan satte vi oss i en vacker park och åt av palmfrukterna och de friterade frukterna och drack juice till lunch medan all världens konstiga djur kröp in innanför mina kläder.


Idja och Lila är förresten mina alltiallo här nere och måste alltid stå till mitt förfogande ifall jag blir uttråkad, dvs om jag vill ut och shoppa varje dag i flera timmar har de inget annat val än att följa med mig, vare sig de vill eller inte, de stackarna. De har fått tydliga instruktioner om att jag inte får gå någonstans ensam, jag får heller inte sitta ensam på helgerna ifall jag vill ut och göra nåt. Ifall de tycker det är rena pesten att behöva vara mina barnvakter måste jag säga att de döljer det bra, å andra sidan tror jag inte att någon människa har lust att spendera sin fritid med att passa upp på en bortskämd västerlänning. Trots det står jag inte ut med tanken på att vara fast i huset en hel helg så jag tvingar dem ändå att springa runt på stan med mig, och kompenserar detta genom lite svenska kakor och dåliga skämt som jag ju är expert på.

Helen Keller

Jag bor alltså hos en fd pensionerad doktor från centret där jag gör mitt examensarbete. Huset må vara stort men de lever enkelt som alla andra indoneser. Huskonstruktionerna här är helt annorlunda mot Sverige. I delar av huset kan man helt plötsligt befinna sig utomhus! Tex om jag går från köket till mitt rum så går jag genom en gång i trädgården utomhus fast det sitter fast i själva huset! Jag tror att det är bra för att man ska kunna vädra hela huset eftersom det är så varmt (eller är det nån som vet varför det egentligen är så?). Det är väl iofs inte varmare än max 35 grader, men luftfuktigheten gör att det blir för jävligt, speciellt om man måste promenera någonstans. Jag har fått ett stort rum som har luftkonditionering och tv (som iofs bara visar indonesisk tv) och en egen liten kyl som värden fyllt med hemmagjorda indonesiska fruktkakor och lite västerländsk frukost ifall min mage inte känner för indonesisk frukost som brukar bestå av kinesiska nudlar med kyckling, biff eller skaldjursröra med ris. Häromdagen fick jag fullständigt hjärnsläpp och köpte mat från en gatuförsäljare. Det är jätteskitigt i deras små tält och svettigt och ohygieniskt och jag blev starkt varnad innan jag åkte att man kan bli superdålig om man köper sån mat. Men det tänkte ju inte jag på då! Tack o lov klarade min mage det finfint, kanske för att jag åt galet stark chili till som jag fick med maten. Det lär ha dödat de flesta bra och dåliga bakterier i min mage och alla som såg mig äta skrattade åt utlänningen som började gråta för att chilin var så stark, haha! Eftersom jag inte bor i någon turistort är det alltid ett ståhej när folk ser mig. Barnen pekar på mig och skriker BOULE BOULE!!! (som betyder utlänning).


Förutom jag och paret som jag hyr rummet av, finns det 7 andra studenter boende i huset och lite tjänstefolk som jag hela tiden blandar ihop med studenterna. På kvällarna fylls huset med ENORMA kackerlackor. När jag vill gå till köket eller på toa måste jag passera 3 dörrar som alla blir täckta av kackerlackor, som gärna sitter på dörrhandtaget och jävlas! Tack o lov är de livrädda för allt så man behöver bara vifta lite med handen så flyr de snabbare än snabbast. I badrummet finns förutom kackerlackor en jävla massa ödlor. De klättrar gärna på tak och väggar så man vet aldrig riktigt vart man har dem nånstans och jag är livrädd att de ska ramla ner i huvudet på mig. Dusch finns inte, inte heller varmvatten, så när man vill ”duscha” tar man vatten med en skopa från en liten brunnliknande sak i badrummet och häller över sig. Man skulle kunna tro att det är rätt skönt efter en svettig natt i värmen, men så trevligt är det banne mig inte! Men det är ändå charmigt på nåt vis! Det stärker karaktären som man brukar säga!


I går var jag på en klinik för att ta blodprov och lungröntgen. Jag blev så full i skratt! Det är sista gången jag rynkar på näsan åt svenska sjukhus! När sköterskan skulle ta röntgenbilden på mig blev det kortslutning och mörkt i hela kliniken. När hon hastigt öppnade dörren för att hämta läkaren råkade hon mosa en ödla som kröp på väggen! Medan jag väntade på att sköterskan skulle prata med läkaren och fixa elen satt jag och stirrade på den mosade ödlan som genast blev attackerad av en hel koloni av myror! Deras blodprovstagning är helt annorlunda mot Sverige också. De tar blodprov med en spruta och spritade de mig EFTER sticket, AJ!


Det mest fascinerande jag varit med om på länge är morgonbönen som börjar kl 04 på morgonen. Det är faktiskt riktigt vackert. Men det coola händer typ 10 minuter senare då flera miljoner människor vaknar och börjar be och sjunga med böneutroparen och hela staden fylls av ett enda ALLAAAAAAAAAAAAAAAAAHHUAAAAAKBAAAAR! Tänk er själva vilken enorm volymstyka det blir när flera miljoner människor ber högt samtidigt! Flogstavrålet släng dig i väggen typ!

... borde jag passa på att göra ett inlägg innan jag åker. Vem vet hur mycket bloggande det kommer bli framöver. Tänkte lägga in bilder på mig och mitt "ratpack" (haha) från avskedsfesten som var GRYMT trevlig. Jag har inte så mycket mer att tillägga... förutom att jag är GRYMT nervös!! Jag trodde jag packat ner det mesta idag med Hazha och Sandra som stöd och kontrollanter men sen pratade jag med mamma och insåg att det fattas tusen små grejer och det är redan övervikt på allt som ska med och aaaaaaaaaah hur ska detta gå?? Det måste lösa sig på nåt sätt. Men det vore så jävla typsikt mig och min otur ifall planet störtade på grund av mina väskors förbannade övervikt. Jag får helt enkelt banta till imorgon och hoppas att jag tappar några kilo för kan kompensera för väskorna eller nåt. Nej nu måste jag planlöst vandra fram och tillbaka i lägenheten några varv till innan jag lägger mig!!


Fiiinaste små nykläckta kattungar


som jag gosade med i timmar


Marias häst var en buse


Min var lite snällare


Maria blev (k)attackerad..


..igen...


..och igen!

Jag har sovit hela helgen, säkert 15 timmar varje dag. Jag tror jag behövde det... typ... Fast varför är jag så trött? Är det psykiskt efter denna kurs eller är det förkylningen som inte vill ge med sig som gör mig trött (och förbannad)??
Jag fick ett ledsamt telefonsamtal igår. Det rörde upp en hel del känslor, känslor som jag visste att jag hade, känslor jag inte visste att jag hade och känslor som jag inte kan identifiera. Jag visste inte, och vet fortfarande inte, hur jag ska hantera de här ångestkänslorna nu och det  känns obehagligt. Jag tror iofs att några av dessa känslor kom fram när jag skulle göra äppelpaj igår och råkade sätt kniven rätt i handen så det blev två rejäla och blodiga jack. Jag blev så förbannad på både kniv och äpple att äpplet stampades till sås på golvet och kniven satte jag i väggen. Det var ju inte så bra. Men det belv en paj i alla fall. En suspekt, mordisk och ledsam paj.
Mamma har som vanligt varit en klippa i all ångest. Hon sa "Älskling, vad du än gör så gör du rätt". Känns skönt att höra men jag fruktar att vad jag än gör just nu så blir det fel...

...tror jag att det är idag. Jag har börjat tappa tid och rum nu för tiden. Igår (vare sig det var tisdag eller onsdag) var jag riktigt nöjd med livet. Jag satt med Maria och pluggade och åt choklad på BMC. Jag fick tillbaka min tenta som visade sig vara godkänd med en marginal som är smalare än ett hårstrå! Men godkänd är godkänd och jag förtjänar det med tanke på hur mycket jag pluggade. Denna tenta var mitt everest, jag trodde aldrig någonsin jag skulle överleva den.

I går var det också dags för nästa omgång kolera och encefalit vaccinering. Jag fick också 2 förpackningar med malariaprofylax som jag ska äta när jag kommer ner och lite handsprit och förmaningar om att inte klappa på hundar där borta. För rabies var tydligen rätt vanligt i Indonesien. Hjälp! Tänk om det kommer fram en söt liten hundvalp och plötsligt MORR MORR GRRRRRRRRRRROOOOOOOOOAAAAAAAAAAAR!!! Sen kommer jag hem och gör samma sak :D

Idag skolkar jag. Jag vaknade med ångest och nackspärr. Grrr!! De goda dagarna är allt för få. Ska sitta här framför datorn med huvudet på sne och få nåt vettigt gjort på förmiddagen. På eftermiddagen är det laboration igen. ÅNGEST!!

Nu är biljetten bokad! Jag unnade mig att skjuta fram resan några dagar så jag hinner med allt som ska göras innan och åker inte förrän måndagen den 4 maj. DÅ KAN JAG OCKSÅ VARA MED SISTA APRIL!!! WEEE!!! Listan börjar sakta men säkert prickas av. Hur naiv är inte jag som på allvar trodde jag skulle få en massa pengar över av stipendiet?? Flygbiljett, vaccination, backpackerrygga, resväska, apoteket, vattenkokare, visumavgift för att bara nämna några grejer. Hejdå 15 000 kr!! Jävlar vad jag är spendersam just nu. Men vafan liksom, jag ska till INDONESIEN :D

Denna vecka kommer enbart gå åt till kursen, för det är 8-17 varje dag (om man har tur, i värsta fall går man 8-19). Nästa vecka ska jag slita ut alla mina vänner med fika, middagar, grillning, ölkvällar, myskvällar och kramkvällar. För sen blir det dryga 4 månader utan fika, öl, mys och kramar... buu... inga kramar på 4 månader... ojoj resfeber!! JAG VILL HA EN KRAM NU!!!

Ja, jag kan ju inte påstå att det här flyter på. Men jag tuggar mig fram så gott det går. Har hunnit köpa en enorm resväska och en kamera som var så dyr att det var på gränsen till kriminellt. Har betalat visumavgiften men så långt som till självaste ambassaden har jag inte kommit än eftersom deras hemsida var flummande om social visa för studenter och mannen jag pratade med på ambassaden pratade underlig engelska med våldsam brytning. Jag var efter ett tag tvungen att ge upp och börja omformulera mina frågor till påståenden med efterföljande "is that correct?" och försökte klura ut hur det låg till med hans yes och no svar.

Igår var det banken som stod på listan och jag fattade ett högst tveksamt beslut (som den lilla killen i McD. reklammen skulle säga). Jag beställde nytt visa plus mastercard till resan eftersom jag inte hade kod på mitt gamla kort. Det var ju inte så smart kom jag att tänka på idag när jag skulle betala för min flygbiljett på internet och kom på att jag ju inte har nåt kort förrän om ett par dagar. Dessutom kostar varenda steg jag tar för tillfället så jag är ständigt på jakt efter en bankautomat (eftersom jag var smart nog att behålla det kort som man kan hämta ut pengar från automaten).

Sist på dagens lista var vaccination. Jag fick en trippenstruta som bestod av polio och 2 andra komponenter jag inte fattade, typhoidfeber, stelkramp, japansk encephalit, kolera och gud vet vad. Ajajaj vad det kändes! Det var inga små nålstick här inte, det var som enorma hästbett!! Nästa vecka blir det två till och veckan därpå ännu en. AAAAAAAAAAJ!!!

Nu kan vi bara önska och be att detta ordnar upp sig så jag kan luta mig tillbaka och koncentrera mig på min intensivkurs som håller på mellan 8 - 17 varje dag. Jag kan inte påstå att jag har så många minuter över på dagarna att fixa med resan men det måste helt enkelt lösa sig!!